Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
därifrån gäller i allmänhet mera moment än
händelsesammanhang.
Ett dunkelt och egenartat kapitel i Frödings
liv är under alla förhållanden hans inställning
till kvinnor, hans förhållande till kvinnan. Men
detta kapitel har blivit det innehållsrikaste i
Henry Olssons bok. Redan uppspårandet av
kaféflickan Vivi — ”Flickan i ögat” — eller
rättare sagt hennes senare levnadsöden är ju
en detektivbragd av nästan komisk
svårighetsgrad. (Man måste tillägga att författaren med
oerhörd noblesse kommenterar den av allt att
döma mycket väna och melankoliska flickans
roll för skalden.) Viviepisoden är en av de
många episoder i Frödings liv som dunkelt och
ändå oemotståndligt åskådliggör den säregna
kluvenheten i skaldens känslovärld. Det fina,
”förnäma” och skygga, det milda och ljusa som
Fröding inspirerades av i sina mest genomlysta
kärleksdikter är alltid ledsagat av en sällsam
känsla av oövervunna avstånd. Men denna
nästan platonska, nästan Beatricemässiga
kvin-noupplevelse är endast en sida i hans intensiva
”kvinnokult. Henry Olsson gör en effektfull och
träffande jämförelse mellan Fröding och
Bell-man när det gäller kulten av kvinnan. Man kan
nästan rad för rad med utbyte sammanställa
Bellmans bekanta ord ”en uttrampad
nedkip-pad sko, min Gud ett fruntimmers såla varpå
hon vandrat i Gröna Gången, ger mina ögon
mer liv och vällust, än den lager varmed man
mig på Medaljongen hedrat” och Frödings lika
representativa men mindre kända uttalande:
”För en enda liten vänlig blick från en enfaldig
kvinnovarelse är jag färdig att lägga mitt
tappra hjärta för hennes mer eller mindre
klumpiga fötter. Vilken näbbig flickunge som helst
skulle kunna få mig att förnedra mig under
djuren, om hon ville–––-”. Men Bellmans
kvinnokult var inte nämnvärt dualistisk,
Frödings var det. Redan John Landquist påpekade
denna Frödings erotiska kluvenhet, Henry
Olsson betecknar den med orden ”ömhet utan
begär och begär utan ömhet, som kom honom att
hos den älskade framför allt söka madonnan
och trösterskan. Dess djupare led han av
verkligheten med dess enkla erotiska äventyr och
sexuella misär”. Det ligger säkerligen en fin
sanning i denna formulering. Men vad sökte
egentligen Fröding under de tio vita
frökenhattarna i ”Vackert väder”? Och varför levde
han sig i dikten in i en clownisk roll som han i
verkligheten inte alls spelade? Henry Olsson
betonar att skalden för ”herrgårdsfröknera”
inte alls tett sig som en förkommen figur utan
snarare som en fängslande och mycket begåvad
ung man som visserligen misslyckats en smula
med sina studier (men sådant brukar inte
flickor fästa sig mycket vid). Och ändå levde han
sig gärna (här visserligen lekfullt) in i det
tänkbara hånet, in i en roll som clowniskt
offer! Henry Olsson tar ganska skarpt avstånd
från bruket av en utpräglad psykologisk
terminologi, men ligger det inte nära till hands att
spåra ett lätt masochistiskt drag i denna
Frödings attityd? Som mänskligt och konstnärligt
samvete var han ju ständigt något av en
självplågare, en evig självrannsakare med en nästan
sjuklig självkritik. Vore det inte ganska
naturligt om hans erotiska disposition visade
besläktade drag, en liten lust att bli hånad och
trampad? I ”Stänk och flikar” finns en dikt som
heter ”Torborg”, där herrgårdsflickan
återfinnes till häst, en nästan klassisk
övermän-niskokvinna, en sköldmö med piska och kallt
förakt:
Flicknäven hårt om spöt sig knyter,
medan hon ropar ett kärvt: ”Du skall! ”
Stramt om de präktiga höfterna flyter
ridkjolens plastiska fall.
”Ömheten utan begär” ledde Fröding att hos
en älskad kvinna söka madonnan och
trösterskan. Han gjorde ett försök att förverkliga detta
sökande, att få detta hopp uppfyllt när han
närmade sig den älskliga Hildegard Alstermark.
Han misslyckades, men som Henry Olsson fint
antyder, det var nog inte enbart beroende på
fröken Alstermark — Fröding hade en viss
benägenhet för ”erotisk reträtt”, en viss dragning
till erotiska nederlag i tidstypisk stil, i Rudins
och Oblomovs stil. Och om man säger att han
egentligen hade andra, inte högre, men djupare
behov än det av trösterskor och madonnor
behöver man inte mena behovet av erotiska orgier
utan dragningen till mera betvingande
kvinnogestalter -—■ kanske behöver man inte precis
fasthålla formeln ”begär utan ömhet”, man
kunde kanske säga ett begär efter att bli
betvingad, besegrad av orkaner och lagd ”platt
öde” -—■ för att citera ”Härjarinnor”, en dikt
som visserligen handlar om barn men som
också handlar om Fröding och kvinnorna (dikten
med dess barnsliga uppsluppenhet och komiska
briljans har så ingått i det allmänna
medvetandet att man knappast tänker på hur unik den
är — fastän den är typisk för Fröding).
”Torborg”, den stolta unga damen till häst med
piska och stolt förakt, tillhörde inte hans
idealitets ”skygga förnäma” och ännu mindre hans
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
