Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
misäriska verklighets förnedrade men kanske
hans hemliga önskedrömmars betvingande
förnäma. Kanske var det inte oförmågan att nå
upp till den ideala kärleken, som vållade hans
svåraste trauma, kanske var det framför allt
den nästan njutningsrika känslan av
maktlöshet inför de ”näbbiga” eller stolta, vitala och
behagfulla (men kanske ytliga) skönheterna
i hans herrgårdsomgivning som förvärrade
splittringen i hans känsloliv. Raden ”vilken
näbbig flickunge som helst skulle kunna få mig
att förnedra mig under djuren om hon ville”
säger nästan lika mycket om Fröding som
dikten ”Fylgia” — fastän ”Fylgia” råkar vara
större poesi. Och vill man inte medge att
exempelvis ”Härjarinnor” röjer någonting om
Frö-dings hemliga dröm att bli betvingad och litet
trampad, så gör väl ändå dess sena makabra
och underliga men lika lekfulla (och ändå
gripande) ”motstycke” från sjukdomstiden det:
Det kom en litenmynt filistinna,
en filistinna med liten mun,
en litenhuvad och småögd kvinna
och hennes stämma var liten och tunn.
Hon hade en fiskekrok i handen,
en spetsig fiskekrok i handen sin
och när hon såg mig i dessa banden
hon stack den på lek i mitt öga in.
Hej lustelig, sade filistinnan,
hej lusteliga, hej lustelig,
det dröjer allt några tider innan
du stiger upp till att kyssa mig.
Dessa hastiga och säkerligen obetänksamma
reflexioner i anslutning till ett rikt givande
kapitel i Henry Olssons bok (om innehållet i
flera andra har här inte givits ens flyktiga
antydningar) har ingen annan uppgift än att visa
hur stimulerande det kan vara att studera den
— och Fröding, som man annars så lätt
försummar medan åren går och tusen nya röster
fladdrar. Åke Janzon
DIKTEN ÄR INGENS TRÄL
Gustav Hedenvind-Eriksson : Silverskogen
sydväst om månen. Bonniers 1950. 9:25.
Hedenvinds nya roman tilldrar sig för nära
100 år sedan och skildrar hur trävarutiden
bryter in över en jämtländsk socken, uppe i
Ångermanälvens flodsystem. Som alltid när
författaren skildrar en utvecklingsgång — det gör
han ju oftast — har han förmått pressa ihop
ämnet till en kort, åskådlig fabel, där viktiga
och karakteristiska inslag blandas med det som
hör till vardagslivets allehanda.
”Silverskogen sydväst om månen” börjar
med att ett par träuppköpare för den ståtliga
summan av 800 per skog tillhandlar sig
avverkningsrätten i socknar på 50 år. Avverkningen
börjar under ledning av den rike gästgivaren
Joel Hansa och på kort tid har hela bygdens
liv förändrats. De åtta hundralapparna per
lurad bonde flyger snabbt sin kos och snart
kommer de nyrika krypande tillbaka för att ta
tj änst bland arbetarna i sin uthyrda skog. Men
de utspridda kontanterna fortsätter att ändra
om livet i socknen, den stilla framåtskridande
gråtiden är slut, handelsbod öppnas,
piccar-donen flödar och livsföringen läggs om.
Omvälvningarna sammanfattas f. ö. förtjänstfullt
av en dräng öst i socknen, som inte saknat
kolleger under andra s. k. brytningstider. Han
skriver insändare till Aftonbladet om det nya,
syndfulla levernet, som tillskrivs ”den plötsligt
förändrade dieten och det importerade
magde-burgerdragspelet”.
Romanen berättar om åtskilligt folk från hela
socknen, men centralfigur är den vänligt listige
Joel Hansa. Han har kanske lånat några drag
från Hedenvinds egen driftige far, Erik Håka,
liksom socknen mycket liknar författarens egen
födelsebygd, Alanäset, sådan man kan se den
beskriven i ”Med rallarkärra mot dikten” eller
i Örjan Lindbergers biografi. Själv upplevde
Hedenvind en senare fas i trävarutidens
blomst-ring och den har han skildrat i sin första bok,
”Ur en fallen skog”. Den kom för 40 år sedan
och under den tiden har författaren utvecklats
till en av våra originellaste diktare.
”Silverskogen” är också ett moget verk, framlagt av en
man som behärskar sina uttrycksmedel. I en
del tidigare hedenvindska verk kan symbolerna
vara rätt pressade och åstadkomma döda
partier i annars märkliga böcker. Men här som i
de jämtländska sagorna hamrar Hedenvind ut
sina bilder med mästersmedens oansträngda
säkerhet.
Berättandet ligger ganska nära det verkliga
skeendet, men saga och ”verklighetsskildring”
blandas ändå hela tiden. Historien som sådan
är tämligen realistisk, men då och då dyker det
upp ett lurvigt huvud från gråtidens morgon.
Tobias Jägare har t. ex. en oxe, som heter Vita
Olle. Han är en stor och bra dragare, annars
ganska vanlig, men ibland verkar det som om
han växte ut till en väldig, blek inkarnation av
stum och maktlös styrka. Och de två åldriga
”trävaruhuggarna” Saktmod och Bråttom
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
