Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
(döpta efter sina matvanor) verkar med sina
jättekrafter och sin dråpliga munhuggning bra
mycket äldre än de uppgivna åttio åren.
Vissa partier får en oerhörd åskådlig kraft,
t. ex Joels samtal med de två trähajarna i
gården eller julottan i den förvandlade socknen.
‘Överhuvudtaget är det märkligt att se hur en
naturmänniska som Hedenvind nästan lyckas
allra bäst i beskrivningen av trånga,
överfyllda rum (från ”Vid Eli vågor” minns man
scenerna på rallarnas matställe, från ”Tiden
och en natt” forböndernas ödestuga och från
”Orions bälte” gränskaféet i Haparanda eller
den överfyllda skansen på Hakon Jarl under
storm i Ishavet).
Hedenvind når inte sina effekter på vanliga
berättarvägar och läsaren kan ibland vara
något villrådig om sin destination innan han
nått den insikt författaren velat att han skulle
ha. Men har man gått den ovana, något
svår-trampade vägen får man sin belöning genom
att resan efteråt ger ifrån sig en rad
minnesbilder som förmodligen inte skulle synts så
klart och varit så fint sammansatta om färden
varit lättare. Att läsa Hedenvind käns för den
bortskämda bensintidsmänniskan ungefär som
när turisten äter getost, det smakar rätt strävt
medan man håller på, men eftersmaken är
finare än det mesta. ÅKE Runnquist
DÄRFÖR BLINKADE
ALLTING
Jan Berg: Förenkling. Wahlström &
Widstrand 1950. 4: 75.
”Folk pratar så hit och dit så man vet inte
vad man ska tro”, säger någon på något ställe
i Jan Bergs debutbok ”Förenkling”.
Författaren pratar inte så hit och dit som en slarvig
läsare kan få för sig att han gör, men också en
samvetsgrann läsare kan ha svårt att veta vad
han ska tro om bokens innehåll. Felet behöver
ju inte ligga hos Jan Berg, nödvändigtvis, men
av begripliga skäl intalar sig den
samvetsgranne gärna att så är fallet. Ju mer han läser
och begrundar ”Förenkling”, vilket är ett
angenämt sätt att fördriva några timmar, dess
fastare blir han övertygad om att boken är en
mystifikation, i ordets bästa mening förstås:
en förevisning av hur omöjligt det är att veta
vad man ska tro om saker och ting, varvid dock
är att märka att den demonstrerandes
handrörelser är av betydligt större vikt än själva
demonstrationen. ”Förenkling” är klyftig på
ett komplicerat vis, och inte bara klyftig utan
också konstnärlig.
Den första av novellerna (eller vad man nu
ska kalla de olika avsnitten i ”Förenkling”)
handlar om en man som hoppar av ett tåg
och försöker hinna upp det igen,
ackompanjerad av resenärernas ”grova förvirrade” eller
”skrämda förskingrade” röster. Han hoppade
av strax innan tåget kom till ett motlut, där
de som hade sovit vaknade, och han åldrades
hastigt medan han sprang. Ingen visste vem
han var eller om hans belägenhet egentligen var
någonting att fästa sig vid. Språnget hade givit
honom ett ”eftersprång” som han aldrig skulle
kunna ta in. Han visste det, de andra visste det,
ingen visste om hans försök att ändå hinna upp
tåget var allvarligt menat. ”Om han hade
hoppat för att spela pajas, så var han nu bunden;
och om han hade hoppat för att han var bunden,
så var han bunden”. Författaren
kommenterar vidare: ”1 valet mellan att springa eller
sprängas hade han valt språnget, och han fick
naturligtvis alla tre. Språnget var en
samtidighet och samtidigt en otidighet som överraskade
det blinda utrymmet, ett utsprång och
ner-språng i andens teater. Och varje språng av
hopp förde honom då över avgrunder av
avgrunder av grunder. Men vart tog språnget
vägen, när han sedan bara sprang på marken?”
Det är onekligen en fråga. Den springande
blir mer och mer efter, försvinner till slut.
Kommenterandet (författarens och resenärernas)
övergår, förefaller det, till en bön om ”att uppta
allt som förlorat och återvända större och
blindare till utgångspunkten, vidgas eller minska
inte minska, både och: andas — sakta, utvidgas
för varje andetag!” Slutorden gäller
(uppenbarligen) språngmannen: ”Tag honom. Res
honom ur hans förskingrade kropp. Slå i hans
hjärta.”
Diverse tolkningsmöjligheter inställer sig
och tigger därefter om att bli förkastade. Det
tyder på att Jan Berg har lyckats med sin
historia, att den är en estetisk produkt utan onödiga
hakar (undantag: det där med ”andens teater”
och ett par liknande vändningar — men de stör
inte mycket). Samma sak kan sägas om
”Dubbelgång”, berättelsen om den omgifte kamrer
Appell som har råkat ut för diverse
obehagligheter och lider av dåligt hjärta och hittar, eller
hittas av, en skräckinj agande skrivmaskin i sitt
kök och slutligen upplöses av ljus entonig musik
och försvinner ”i en sista kväljning”. Novellen
är full av hermetiska situationer och särskilt
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
