Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
mot slutet starkt suggestiv. Bokens
mästar-stycke är likväl den långa, helt orefererbara
titelhistorien vars ”lite förtvivlade” hjälte,
hönsfarmarsonen Liv, upplever de
besynnerligaste, olustigaste och lärorikaste relationer till
omgivningen. I jämförelse med denna
berättelse är de avslutande prosadikterna något
suddiga, fast de å andra sidan ger en ökad känsla
av bokens enhetlighet. Så här kan det låta:
”Intet underlät att svika, riktningarna gled isär
och hans strävan förflyktigades och
efterlämnade inifrån förnimmelsen av någonting från
alla håll ogripbart — som att sluta munnen, att
inte sluta munnen.” Eller: ”Jag föll sakta
överblickande i alla riktningar för att återfinna
jämvikten, och jag återfann alla riktningar.
Ingenting hann saknas, varje lyssnad punkt
födde inåt en ny som förrådde den första till en
cirkel. Därför blinkade allting.” Vad ska man
tro under sådana omständigheter?
Jan Berg är inte någon grubblare. Däremot
är han artist, besatt av alltings blinkande och
utan att förtröttas sysselsatt med att återge det,
lika mycket i stilens enskildheter som i
kompositionen av de sällsamma och fantastiska
berättelserna. Han är också en fin och klar ironiker.
”Rätt som det var vräkte sig havet helt
symboliskt mot den närmaste klippan och ett
fruktansvärt virrvarr uppstod”, skriver han på ett ställe.
Det är briljant, och karakteristiskt. Berg leker
med klangeffekter, upprepningar och
variationer och snabbt brutna rytmer, han petar
fram triviala verklighetsbitar och blåser upp
dem till drömmar för att sedan slå sönder dem
och anknyta kryptiska reflexioner till
processen. Givetvis har han med utbyte läst Kafka —
vem har inte gjort det? — men han har fäst sig
vid andra drag hos mästaren än dem som
40-talet omhuldade: de vildglada, vindsjungande,
unga. Allt detta kan också vara hans privata
egendom — eller är det för den delen,
oberoende av var han har hämtat det från. Ibland är
han ännu lite abstrakt, lite osäker i avvägningen
av sina konstmedel. För det mesta är han
konkret och säker. Han är en av säsongens verkligt
intressanta nykomlingar.
Bengt Holmqvist
PUBERTET
Bengt Söderberg: De lyckliga öarna.
Norstedts 1950. 6:25.
Bengt Söderberg debuterade häromåret med
en fint stiliserad liten fantasiroman, något vag
och obestämd till innebörden men kretsande
kring modernt tillspetsade frihetsproblem och
i formellt hänseende nära anknuten till Pär
Lagerkvists tjugutalsprosa. När han i höstas
återkom rörde han sig inom en annan, från
Lagerkvist inte alltför avlägsen stiltradition,
den nämligen som går tillbaka på Hjalmar
Söderberg, och det hör till pjäsen att han kastat
de dunkla antydningarna över bord och sökt
hamn i psykologiska och geografiska realiteter.
Den mönstergilla klarheten har liksom hos
mästaren en klangbotten av melankoli och bärs
upp av en lyrisk stämning, men pulsen är
livligare, ungdomligare än hos denne, sinnet
friskare.
Vad den unge författaren åstadkommit, är
en ömsint och övertygande liten studie i manlig
pubertetspsykologi. Driftlivet håller på att
vakna hos hans ”hjälte”, den femton-, snart
sextonårige Gunnar och färglägger alla hans
ensamma drömmerier, hans dödsfantasier, där
den inbillade drunkningen omedvetet antar ett
slags erotisk karaktär, blir till hängivelsen åt
något mjukt och vikande, det restlösa
uppgåendet i ett annat, ett främmande väsen.
Könets oro yppar sig också i hans infall av
naiv självförälskelse, i hans plötsliga, till synes
omotiverade irritationer och skräckilningar, i
behovet att beundra och dyrka en något äldre
kamrat och i det tyranniska kravet på
ensamrätt till dennes vänskap och solidaritet. Sådant
leder ovillkorligen till besvikelser, och
midsommarnattens bitterljuva upplevelser, då han får
erfara en flickunges oskuldsfullt kattaktiga lek
med hans heligaste känslor och den manliga
tävlingslekens skoningslösa hårdhet, blir till en
enda svidande smärta; han tycker sig vara i
dubbel måtto sviken och förrådd. Och efter
denna misslyckade utflykt i manlighetens värld
återfaller han i pojkålderns låtslekar och
imaginära bataljer, endast för att även där få smaka
på de hastigt skiftande solidaritetemas, de
skenbara förräderiernas ofattbara malört. Felet,
om det nu är något fel, är hans eget, det
gruvliga allvar varmed han uppfattar både sig sj älv
och omvärlden, men också de nyckfulla
omkopplingar mellan fantasi och verklighet och
tillbaka igen som han lägger märke till hos de
jämnåriga men inte förmår urskilja hos sig
själv. Och så drar sommaren förbi — och han
har blivit hela tre månader äldre ...
Allt detta är givet med varsamt inträngande
förståelse, med mj ukt handlag, vemodigt leende
samkänsla och skickligt fixerade nyanser. Om
någon anmärker, att det brister i individualise-
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
