Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ringen och att författaren har hållit sig till
pubertetsålderns allmängods, så kan han härtill
svara, att detta varit hans avsikt och att en
vanlig svensk pojke på femton år ännu inte
äger någon särpräglad individualitet. Det finns
utmärkta detaljer i berättelsen, exempelvis
berättelsen om seglingen; den har fått ett slags
fysisk påtaglighet som gör intryck — man
tycker sig känna klippornas heta rundning
under fingrarna, förnimma solglittrets sveda i
ögonen, insupa atmosfären i stugan där
pojkarna övernattar. Författaren har förstått att
låta en svensk skärgårdssommars blonda
härlighet väva in sin melodi i den psykologiska
studien, kasta sina blanka glansdagrar och
flyende skuggor över en ung existens som håller
på att väckas till medvetenhet, har lyckats ge
ett begrepp om den vaknande människans
intima samliv med naturen. Annat är inte lika
bra; i mitt tycke blir det för mycket av likgiltigt
pojksnack, och partiet om krigslekarna är
för utdraget och förmår inte hålla intresset vid
makt. Kanske hade det varit klokt av
författaren att krympa ner historien till en längre
novell och inte dra ut den till en roman.
Holger Ahlenius
ISLÄNDSK SAGA
Halldor Kiljan Laxness: Världens ljus.
Övers, av Rannveig och Peter Hallberg.
KF:s förlag 1950. 12:—.
Huvudpersonen i ”Världens ljus” (och i dess
med samma volym införlivade fortsättning,
”Sommarlandets slott”) är diktare. Men Olafur
Karason Ljosvikingur är diktare i den enda
mening, som enligt Laxness är tänkbar på
Island under rådande samhällsförhållanden.
Det vill säga att han är mycket mera sångare
än stridsman, att han i själva verket är
uteslutande sångare, anslående och ansvarslös som en
naturföreteelse: ”bäcken och skalden, de älska,
solen skiner på dem, döden finns inte till”. Nu
råkar döden emellertid finnas till för andra
islänningar. Vidare har en dyrköpt erfarenhet
lärt dessa andra islänningar att solen långtifrån
alltid skiner, allra minst om uttrycket förstås en
smula symboliskt. Följaktligen är diktarna
omstridda. ”Somliga förbannade dem hela sitt liv.
Andra dog med deras namn på läpparna”. Det
pågår också en ständig dragkamp om dem. På
grund av den besynnerliga auktoritet, som
sångaren har i en del människors ögon och
öron, finns det slughuvuden som önskar
utnyttja honom. Då kan han acceptera sin
oskuldsfullt amoraliska sångarroll. Visserligen kan han
också protestera, bli stridsman. Men då kan
han inte stanna på Island. Den unge Olafur
Karason har en skaldebroder, Örn Ulfar, som
blir stridsman och finner att ”skönheten och
människolivet är två älskande som aldrig får
mötas”; i varje fall inte skönheten och det
isländska människolivet. Örn Ulfar går i
landsflykt, liksom Laxness esomoftast har gjort.
Olafur Karason klarar sig någorlunda, så länge
han lever upp till det omdöme som han utsätts
för en gång: ”Du är en sån stor skald att du
inte ser människolivet, inte ens ditt eget liv.” I
romansvitens sista delar, ”Skaldens hus” och
”Himlens skönhet” (som vi hoppas få läsa nästa
år), lär det dock gå honom illa: till slut blir
sångaren ett offer för sin egen blindhet och
samhällets tryck, för den inre korruptionen och
den yttre. Det är sorgligt, men bara en
genomgripande ändring av förhållandena kan skapa
utsikter för någonting annat. Laxness är varmt
intresserad av att förhållandena ändras.
Men han är naturligtvis inte en så tråkig
skribent som ovanstående schematiska bild av
hans syn på förhållandet dikt-samhälle kan
låta misstänka. Tvärtom är han en mycket rolig
skribent. Han är rolig t.o.m. när han skildrar
någonting så tröstlöst som sockenbarnet
Ola-furs uppväxtår, till stor del tillbringade på det
sjukläger där den blivande skalden hamnar
efter en demonstration av gårdsfolkets
disciplinära teknik. Det tröstlösa är hos Laxness så
barockt tröstlöst att det nästan blir komiskt;
vilket kan tyckas vara en svaghet, eftersom
ingen fullständig inlevelse under sådana
omständigheter är tänkbar från läsarens sida, men
i grunden är en styrka, eftersom händelserna
på detta sätt kommer under ett friare
perspektiv än det vanliga och omänskligheten
förvandlas till ömklig småttighet. I ”Världens ljus”
skildras en nöd, som inte är mindre kvalificerad
än det halvmedeltida eländet i Laxness’ förut
översatta ”Islands klocka”. Men det är en nöd
som får mytens proportioner och mytens färg,
hur nära skildringen än kommer de verkliga
förhållandena. Myten leder i första hand bort
från det konkret mänskliga, i sista hand tillbaka
dit: återskänker det i relief, med allmängiltiga
måttförhållanden. Av denna orsak är Laxness’
diktning också någonting vida märkligare än
en serie provinsmonografier. Den är myt. Men
framför allt har den en fläkt av den stora sagans
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
