Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
visdom, av dess svävande lätta balans mellan
det irrationella och det determinerade,
mellan det skulpturalt stiliserade och det nervöst
levande. Sagan är varken tragisk eller komisk.
Den är outgrundlig för den som söker ledtrådar
och entydiga tolkningar, men ett barn kan ha
nöje av den och en vuxen kan känna sig växa
i vishet medan han läser den.
Så är det med ”Världens ljus”: Laxness har
transformerat verklighetsstoffet till en saga av
betagande och förbluffande rikedom. Men
frågar man hur han har förfarit till den ändan, är
svaret inte alldeles lätt att finna. Stilens
sammansatthet är en viktig delförklaring. Laxness’
berättarmetod kan verka helt tvångslös, helt
improviserad, men vid närmare studium
märker man att tonfallen växlar i överensstämmelse
med ett noga planlagt —■ eller, kanske, rent
intuitivt — system av vikter och motvikter:
accenterna är sällan avsedda att understryka,
nästan alltid att balansera, någon enstaka gång
att skapa chockverkan. Då också det
innehållsliga registret är stort blir mönstret ganska
invecklat, inte precis som ett isländskt träsnideri
av den gamla goda typen men med en viss
släktskap i formkänslan. Att lättheten ändå
dominerar över komplikationerna beror väl
till sist på en så svårbestämd faktor som
Laxness’ rent personliga förmåga av kringsyn
och överblick. Det är symboliskt att ”Världens
ljus” är skriven under en resa till Sydamerika
och ”Sommarlandets slott” i Moskva. Olafur
Karason kan inte överblicka någonting, Örn
Ulfar tror sig vinna överblick genom att lämna
Island. Halldår Laxness är en förening av dem
båda, av sångaren och stridsmannen, men
också hos honom står perspektivet i ovillkorligt
av-hängighetsförhållande till avståndet.
Distansen brukar utöver klarsynen (i den
mån den inställer sig) ha mera affektbetonade
följder: oftast fördjupad kärlek eller stegrad
irritation. Hos Laxness kan båda studeras.
Förälskelsen blommar upp i den prosalyrik som
hör till det allra minst förglömliga i diktarens
accentförråd, den talar ur en lång rad bilder av
fåglars flykt, av blåstilla drömmande fjordar
och höstregn över gula myrmarker, den ger en
mäktig ram åt de händelser som boken rent
episkt kulminerar i. Irritationen gäller — som
det anförda har givit vid handen — de sociala
villkoren. Laxness’ genomför trollkonsten att
förvandla t.o.m. sitt politiska (kommunistiska)
patos till lugn humor i skildringen av de
oefterrättliga förhållandena i Svidinsvik, den plats
där Olafur Karason till slut hamnar. Hela
kri
tiken är samlad i följande storslagna rader ur
ett yttrande av ortens ”starke” man, Pjetur
Palsson Tre Hästar: ”1 själva verket har jag
alltid varit vad man på ett främmande språk
kallar för socialist. Vi människor bör sträva
efter att uppföra oss som de osynliga varelserna
i himlarymden.” Det talas fagert och
samhälleligt, menar Laxness, men bakom pratet döljer
sig utsugning och terror. Bara en stor storm
kan rensa luften.
Sådant är väl lättare att tänka sig för en
islänning (tydligen också för en resande
islänning) än för en fastlandseuropé. Visserligen
bör man komma ihåg att ”Världens ljus” skrevs
på 30-talet, men ändå kan man inte värja sig
för intrycket att Laxness’ balans i lite för hög
grad är beroende av en socialdogmatisk
grundval. Örn Ulfar känns inte vid skönheten ”så
länge människolivet är ett ständigt brott”. Men
om detta brott har djupare orsaker än de som
står i samband med produktivkrafternas
disposition? Om en ändring av ”förhållandena” inte
utplånar brottet? Det verkar — åtminstone i
denna bok — som om Laxness skulle ha en och
annan illusion att tränga igenom, innan han
kan räknas till de riktigt stora och farliga
andarna. Att han är en stor berättare kan ingen
bestrida.
Bengt Holmqvist
KONVERSATÖR OCH
NÅGONTING MER
Charles Morgan : Flodlinjen. Bonniers. 8: 75.
Vad man än må säga om Charles Morgan är
han i alla händelser en författare som väcker
motsatta åsikter till livs, som skapar skarp
dissonans mellan antipati och sympati. En del
kritiker retar han till rödglödgat ursinne medan
återigen andra tänder de mest väldoftande
rökelseoffer till hans ära. Där en del finner
ihåliga motivkonstruktioner och j aquetteklädd
kultursnobbism finner andra subtil
tankedialektik och djuplodande andlighet. Det innebär
inget djärvare ställningstagande om man
påstår att sanningen förmodligen ligger
någonstans mitt emellan: att Morgan med andra ord
varken är något geni eller någon bluffmakare
utan en många gånger angenämt
underhållande författare som ibland skriver fint
pro-blemanalyserande och atmosfärförtätade
böcker och ibland tillgriper lika pretentiösa som
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
