Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
lättvindiga surrogateffekter. Bland det bättre
han åstadkommit kan nämnas de många gånger
spirituellt synpunktsrika essäerna samt den
varsamt mognade ungdomsromanen ”Porträtt i en
spegel”.
Morgans senast till svenska översatta roman,
”Flodlinjen”, kommer knappast att räknas till
hans mest minnesvärda prestationer men
erbjuder därför långtifrån någon likgiltig läsning.
Mot bakgrund av ett spänningsfyllt yttre
hand-lingsdrama broderar den fram en intrikat
moralkonflikt. Amerikanen Sturgess har under
kriget varit delaktig i likvidationen av den
förment tyske spionen ”Hägern”; efter kriget
förälskar han sig i en engelsk flicka som visar sig
vara syster just till Hägern och som kan bevisa
att denne dött oskyldig. Efter en serie
välupp-fostrade samvetskriser kan Sturgess låta sina
betänkligheter mot äktenskapet falla: dramat
upplöses inifrån sina egna utgångspunkter,
läkedomen växer fram ur tragedin sj älv.
Morgan blandar i denna roman ihop
intrigraffel och moralkonflikter på ett livsfarligt
insmickrande sätt och man får utan tvivel
uppbjuda åtskillig karaktärsstyrka för att inte falla
till föga för hans raffinerade förförelsekonster.
Hans sätt att inbjuda läsaren till de
högkulti-verade samtal som förs mellan hans
högkulti-verade personer är så charmfullt förledande att
man tycker det vore en ren oartighet att
ifrågasätta dessa samtals och personers egentliga
kvalitet. Gör man det ouppfostrat nog ändå
börjar man efter hand inse att de
djupsinnigheter som uttalas inte är så överväldigande och
att de personligheter som uttalar dem kanske
inte är så djupdimensionella. I själva verket är
det alltför ofta mindre fråga om genomtänkt
diskussion än om eleganta fraser, mindre om
förfinade kulturvarelser än om rutinerade
salongskon versatörer. Vad moralproblemet
beträffar upphävs dess giltighet givetvis inte
av dess högstämt exklusiva karaktär. Men när
Morgan direkt och hånfullt vänder sig mot de
”satiriska materialister” som inte kan inse det
djupandliga värdet i de konflikter han
gestaltar tycker man sig ha all anledning att
poängtera det samband mellan hans upphöjt
idealistiska övertygelse och hans sterilt puritanska
natur som författaren själv förmodligen
varken kan eller vill inse. Ett samband som för
övrigt ytterligare understryks av den
omedvetna dödsdrift som genomtonar romanen: det
är framför allt Hägern Sturgess ser i sin
älskade, det är inte av henne, den levande, utan
av honom, den döde, han kan vinna försoning.
Men ”Flodlinjen” är också en roman med
otvivelaktiga förtjänster. Den är till att börja
med skriven på en mycket klar och distinkt
prosa, den är komponerad med behagfull finess
och genomför en mycket underhållande
tema-flätning av handlingsdramatik och
vilstols-meditation. Kring många av dess situationer
och människor har författaren också förmått
skapa en diskret, förnäm stämningslyster. Och
även om man ställer sig övervägande skeptisk
till Morgans alltför anemiska, alltför syrefattigt
sofistikerade motivgenomföring måste man
ändå erkänna att det vemod som förnims
bakom diskussionerna om tidens och den
materiella verklighetens illusionskaraktär har en
finare ton än den dandyaktiga spleenens. Det
är ett vemod som för övrigt får en speciell,
utsökt accentuering av det engelska
högsommarlandskapet; av glittrande flodfärder, av lövens
sidenprassel, av kreaturshj ordar i kopparrött
solnedgångsljus. Carl-Eric Nordberg
VÅR EGEN TIDS HISTORIA
Arturo Barea: Upproret. Översättning av
Karin de Laval. Gebers 1950. 15:-—-.
I den tredje och sista delen av sin
självbiografiska romansvit berättar Arturo Barea om
inbördeskriget och uppbrottet från Spanien.
Liksom ”Smedjan” och ”Spåret” är
”Upproret” raka motsatsen till alla j aghistorier av den
introverta typen. Barea ger en utomordentligt
detaljrik rundmålning av det spanska
samhället, han intresserar sig lika mycket för vad han
ser som för vad han känner, och han lever
intensivt med i sitt folks tragedi. Men det
utåtvända hos denne märklige författare hindrar
honom inte från att hela tiden hålla sina egna
reaktioner under uppsikt. Med en ärlighet, som
inte alltid är smickrande för honom själv,
skildrar Barea utvecklingen på den privata tillvarons
olika plan, samtidigt som han dag för dag
följer med händelserna på Madrids gator och
spelet bakom regeringsbyråkratins kulisser.
Framställningen är som helhet knappast
upplyftande, men den har en oerhört stark
verk-lighetsprägel.
Att det spanska samhället var fruktansvärt
ruttet och orättfärdigt visste Barea redan före
inbördeskrigets utbrott, medan han satt på en
patentbyrå och vantrivdes med sitt arbete, sin
hustru och sin älskarinna. Han anade att
någonting skulle komma att ske, att en urladdning
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
