Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
måste äga rum i någon av de två riktningar
som var tänkbara: den fascistiska reaktionens
eller den socialistiska revolutionens. Han stod
helhjärtat på den republikanska sidan när
kriget började, men som censurtjänsteman i det
belägrade Madrid kunde han inte undgå att
småningom göra komplicerande erfarenheter,
ägnade att undergräva hans ideella moral. Det
fanns ingen verklig enighet på regeringssidan,
en eventuell seger skulle inte betyda någon
garanti för de värden som det ”egentligen” var
fråga om. Och efter hand blev segern till den
grad eventuell, att den nästan försvann ur sikte.
Barea såg klart att Spanien till följd av den
utländska inblandningen —■ både den
tyskitalienska och den ryska -— blev en lekboll för
internationella intressen, och att kampen
förlorade sin ursprungliga mening: den skulle
aldrig kunna avgöras på spansk jord, och det
sannolikaste var att den västliga världen skulle
utlämna landet åt Franco för att undvika en
kommunistisk triumf. Spanien var ett offer för
det storpolitiska maktspelet, det första i en
lång rad som Barea redan tyckte sig skönja.
Givetvis måste kampen fortsättas till det
bittra slutet. Men för Barea blev det i längden
omöjligt att hålla smärtan över det som skedde
tillbaka med hjälp av rationella överväganden.
Han var — som en rysk general uttryckte saken
•—- ”en emotionell, romantisk revolutionär, rätt
så nyttig på ett sätt men oresonlig och
ohanterlig” ; eller, med en annan term, mänsklig. Hans
nerver trasades efter hand sönder under
bombardemangen mot huvudstaden, och hans
oförmåga att underordna sig den växande
byrå-kratiseringen — plus en god portion
”oresonlighet” i största allmänhet — gjorde honom
omöjlig. I slutet av 1937 såg han sig tvungen
att lämna Spanien. Han var bitter, besviken
och själsligt skadad, förföljd av skräckbilder.
Men han ledsagades av den kvinna som skulle
bli hans andra hustru och som skulle återföra
honom till livet. Och han hade upptäckt att han
var författare. Som patriot var han nödsakad
att resignera, tills vidare. Som enskild person
var han trots allt på väg mot sig själv.
Något mycket betydande konstverk är
”Upproret” inte. Barea är oförmögen att sovra och
komprimera sitt stoff, han hopar
urskillningslöst viktigt och oviktigt material, redovisar
tankar och intryck som är väsentliga för hans bild
men också en mängd periferiska eller helt
likgiltiga data; utan den färgrika, snabbt
karakteriserande stilen — Bareas främsta rent
artistiska tillgång — vore ”Upproret” ett kaos. Men
de konstnärliga bristerna minskar på intet sätt
de dokumentariska förtjänsterna, snarast
framhäver de bokens tyngd som bidrag till vår egen
tids historia. I den sistnämnda egenskapen kan
”Upproret” aldrig ersättas av någon mera
objektiv historisk utredning. Boken säger mycket
om det yttre händelseförloppet under Spaniens
krig, men framför allt belyser den sitt ämne
inifrån, lyfter fram sorgespelet sådant det
upplevdes och genomleds av en samvetsöm och
klarseende intellektuell. Av den orsaken, ännu
mer än på grund av den skrämmande
parallellen med nuets situation, är ”Upproret” en
viktig, en ofrånkomlig bok.
Bengt Holmqvist
MILLES
Alfred Westholm: Milles. Norstedts 1950.
28:—.
Milles’ verk har mer och mer blivit en
fingerfärdig låtslek, sådan som barockens
durk-drivnaste låtsare lekte den. Leken går ut på
att skulptören är oberoende, att det finns inget
motstånd, ingen tyngd, inget stöd, ingen lag
för balans. I ett fritt rum har han sin
tummelplats och skådebana. När trollkonstnären
uppträder finns det en tyst överenskommelse
mellan honom och publiken att naturligtvis finns
det ett litet knep som möjliggör det
häpnadsväckande omöjliga men han döljer knepet och
avleder lusten att avslöja det genom talegåva
och finter. Vi ser naturligtvis den lilla stjälken
i hålfoten på Milles’ uppståndna själar och
svävande kroppar genom vilken bronsgjutaren
med kraftiga och tungt lastade armeringsj ärn
fixerat dem i bassängbotten. Vi bryr oss inte
om det för en stund utan låtsar med skaparen
att vingarna bär och att där rök tyngdlagen i
ett uppbåd av festliga eller själfulla effekter.
Milles trollar med attribut och bedrägliga sken
och numret lyckas. Åtminstone för en stund.
Men hur långt går man med på sådant? En bit
kan man tillåta sig att följa med, men man
hejdar sig när konstnären kommit så långt att
effekten, den oplastiska effekten helt förtärt
det som är så att säga sanning i skulptur, de
plastiska egenskaperna, deras inbördes
effektivitet. Då står bara konststycket kvar,
konstnärligt ointressant, kanske fortfarande en
oskattbar tillgång som festligt arrangemang på
en annars tråkig plats men likgiltigt som
plastisk verklighet. Låtsleken har segrat över
konsten men det är väl en pyrrhusseger.
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
