Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Alfred Westholms bok gör klart att Milles
i Amerika lagt en sådan victoria till alla sina
tidigare. Ungefär hälften av bilderna
presenterar hans amerikanska oeuvre. Han har
verkligen gjort sig oberoende. Redan under sin
sverigetid inriktade han sig på att övervinna
tekniska motstånd och simulera en frihet som
skulptur av en hel del att döma inte har. Han
uppnådde en betydande hämningslöshet som
likväl inte blev helt ödesdiger; landets
ekonomiska resurser utgjorde ett visst band. De tillät
inte arrangemangen att bli så vidlyftiga att
strukturen uppslukades av den festliga verkan.
Men även detta band slet Milles när han for
till U. S. A. Där har han helt förväxlat den
inre effektiviteten med det yttre effektfulla.
Hans verk har blivit som en tecknad film där
allt kan hända och även händer, en ständigt
växande Fantasia. Walt Disney, Nya världens
Arnold Böcklin, har mer och mer visat sig
vara hans valfrände. Parallellen håller en bit
även om den långt ifrån säger hela sanningen.
Milles har naturligtvis en helt annan kaliber
på sin inbillning, en helt annan bildsyn. Han
kan vara småputtrig som Disney men han är
inte begränsad till det. Han är naturmytisk
skådare av så stor känslostyrka att han då och
då, även i sen tid, lyckats göra sina
bildgestalter ytterst paranta och mer än det. Man kan
t. ex. peka på den stora Astronomen, som han
utförde till världsutställningen i San Francisco.
Men även en figur som den, trots att den
inte hör till den stora kategorin av flygande,
simmande, galopperande i Milles’ produktion,
har något i själva modelleringen som ger den
ett drag av svävande och det tycks alldeles
konsekvent när den i Westholms bok avbildas
utan sockel. Volymerna har ingenting av
anpassning till och beroende av rum och grund.
De är liksom urtappade på all plastisk
substans, saknar all volymernas energi. Han
arbetar med volymer, emfatiskt betonade oftast,
men de tonar mjukt över i varandra utan att
poängtera och underbygga varandra, utan att
bestrida varandra, en kör av soft voices med
bara en ton på repertoaren. Det är kanske
tjusigt, själfullt ibland, som i vissa
uppståndelsefigurer men den gripenhet som framlockas hos
betraktaren har ingen möjlighet att återvända
till skulpturen och där verifiera sig i rent
plastiska accenter. Andra gånger är Milles på ett
mera drastiskt humör men resultatet blir i stort
sett detsamma, ett monotont uppbåd av
volymbullar, sammanpackade med burlesk
abun-dantia; den mjuka övertoningen ersättes med
skarpare snittytor men i stället för ett energiskt
scherzo blir det i t. ex. träskulpturerna
Människan och naturen bara ett ödsligt buller.
Hur har det gått därhän? Det har inte gått
så därför att Milles med tiden skulle ha tappat
gadden. Man kan i stället ganska tydligt
urskilja hur han märkligt nog systematiskt och
avsiktligt redan på ett tidigt stadium började
arbeta på att nå fram till detta resultat. Det
var motiverat till en början, det gav en ny
frihet som skulpturen mycket väl behövde vid
sekelskiftet och en tid framåt, men det gick
som det ofta går med frihet; när den väl är
vunnen, när oberoendet är nått, då är den inte
längre något värd, i synnerhet som den
absoluta friheten, det gäller som sagt även i fråga
om skulptur, aldrig kan bli annat än en låtslek.
Men vägen till frihet är intressant, viktig och
spännande. Även när det är fråga om skulptur,
inte minst när det är fråga om Milles’. Det
borde kunna göras en fascinerande bok om
detta, men trots att litteraturen om Milles är
stor och även rymmer några präktiga och dyra
verk har denna fråga inte berörts; därför står
det också så lite i den litteraturen.
Westholms bok vräker heller inte denna
litteratur åt sidan genom att plötsligt bringa ljus
i saken. Det väsentliga i formproblematiken
har inte kommit med. Westholm accepterar det
effektfulla hos Milles och nöjer sig i huvudsak
med det. Det är på sätt och vis konsekvent och
riktigt, i linje med Milles’ egen strävan. Milles
har ogärna skärpt en rent plastisk tanke och
Westholm skärper lika sällan skulpturteorin.
Det summariska referatet av Adolf von
Hilde-brands teorier, som verkligen är mycket viktiga
i sammanhang med Milles, leder fel i sin
ofullständighet och tillämpas heller inte närgånget
på Milles’ verk. Men det vore orimligt att fordra
konstteori av ett arbete som endast vill ge en
allmän, lättillgänglig presentation. Det allmänt
sagda kan likväl bli alltför truistiskt —-
”Gruppen är komponerad som en dubbel relief, vilket
ger betraktaren möjligheter att bäst uppskatta
skulpturens uttryck från två håll”. Dessutom
kunde det nu vara så dags, när skrifterna om
Milles är så många, att analysen satte in och
artikulerade uppfattningarna om Milles en
aning. Westholm har inte huggit tag i
materialet från många olika håll. Han är respektfull
och full av beundran och bilden av Milles’ verk
förblir onyanserad. Hans text är inte tät av
insikter, stoff och idéer, den är inte fyndig.
Men boken kan göra anspråk på att bli en av
förra årets 25 vackraste. Sven Alfons
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
