Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Harry L. Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRONIKA
av
HARRY SCHEIN
Wiensk sexualromantik
Det har gjorts s.k. episodfilmer med många
olika slags sammanbindande trådar, med en
frack i USA, med en ring i Sverige, med en
grammofonskiva i Danmark. Det ligger nära
till hands, kanske alltför nära, att göra en
episodfilm med filmens kungsådra, kärleken,
som sammanbindande röd tråd eller sidenband,
och de som med alla banala förutsättningar
bäst lämpar sig härför är som bekant
fransmännen. Nu är emellertid fransmännen inte
fullt så franska som man tror att de är och
regissören Max Ophuls har därför låtit
österrikaren Arthur Schnitzlers ”Reigen” utgöra det
litterära underlaget för ”Kärlekens hus”.
Filmens handling är mycket enkel: gatflickan
ligger med soldaten, soldaten med
kammarjungfrun, kammarjungfrun med husets unge herre,
etc., tills man kommer till en greve som mot
filmens slut ligger med gatflickan. Cirkeln har
därmed slutits och könsakten har, skenbart,
överbryggat alla sociala klasskillnader.
Handlingen utspelas i sekelskiftets Wien.
Folk har så underliga uppfattningar om
Wien. Man associerar i enlighet med den
österrikiska turistpropagandans önskningar till
wienervals och Prater och gemytlighet, till ett
sexualromantiskt, något vemodigt lättsinne.
Schnitzler, som är en fin författare, har
försökt tränga genom detta mjuka lager av
förljugenhet, men han har endast delvis lyckats
och slutligen fastnat i gyttjan, i halvsanningar,
i en ibland respektabelt skarp kritik, dock utan
frigörelse från det kritiserade objektet.
Kärlekens hus. Manus efter Arthur Schnitzlers
”Reigen”: Jacques Natanson. Regi: Max Ophuls. Prod.:
Sacha Gardine.
Inkräktare i stoftet. Manus efter William
Faulk-ners roman: Ben Maddow. Regi: Clarence Brown.
Prod.: Metro.
Sardinmysteriet. Manus: Frank Tashlin och Mac
Benoff. Regi: David Miller. Prod.: United Artists.
Askungen. Tecknad film av Walt Disney.
Bäverdalen. Dokumentärfilm av Walt Disney.
De vita händerna. Manus: Rut Hillarp. Regi: M.
Livada. Prod.: Svensk Experiment Film Studio.
Schnitzlers ”Reigen” eller — eftersom det är
en filmkrönika ■—• Ophuls ”Kärlekens hus”
försöker visserligen att klä av det wienromantiska
kärleksbegreppets alla överbyggnader för att
renodla könsfunktionen och den promiskuitiva
åtrån, men när det gäller det förra finns — för
en modern åskådare — ändå alltför många
tillkrånglade konversationer och vemodig
sentimentalitet kvar och i fråga om det senare
förenklas budskapet bortom alla psykologiska
san-ningskrav. Visserligen ligger fnasket med
greven men bara på ungefär samma sätt som den
svenska flicka, som för några år sedan
tillskrev DN :s Helena för att höra om hon, en
enkel kvinna, skulle titulera sin älskare med
advokaten eller Ni eller om hon kunde gå så
långt som att dua honom. Här har könsakten
inte överbryggat den sociala klasskillnaden
utan tvärtom accentuerat den.
Ett särskilt intresse får filmen om man
tänker på att den tilldrar sig på psykoanalysens
födelseort och -tid. Psykoanalysens dogmatik
var — då — i vissa avseenden låst vid den
typiskt wienska, medelklassiga dubbelmoralen,
där fadda resonemangsäktenskap, frivola konst
-närsattityder, eldiga officersideal och ångest
för veneriska sjukdomar vid förbindelse med
underklassens kvinnor utgjorde hörnstenar i
det sexualpsykologiska mönstret på samma sätt
som i denna film. I dag har psykoanalysen
kunnat befria sig från sin milj obundenhet och
därför verkar filmen i många avseenden som en
röst från en tid som var betydelsefull men som
nu är passerad utan att man saknar den.
I många avseenden, men inte i alla. När allt
kommer omkring är sexuallivet inte
underkastat samma snabba förändringar som t.ex.
bilmodellerna och en skarpsinnig herre som
Schnitzler har därför inte kunnat undgå att ge
sin erotiska karusell några fint tecknade
detaljer. Han ser med överseende förståelse på den
erotiska lekens invecklade system av glädje och
lidande (mest lidande förstås) och han visar
med mild ironi vilka fantastiska omvägar
människohjärnan är i stånd att hitta på när det
gäller enkla och naturliga funktioner.
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
