Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Harry L. Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
”Intruder in the dust”, svarade Faulkner: visst,
det var en bra film, men den gjordes ju inte i
Hollywood utan i min hemstad, Oxford, Miss.
Men låt oss nu för en gångs skull vara snälla
mot Hollywood. Det är Metro-Goldwyn-Mayer
som har producerat filmen och hur nyttigt
lantlivet i Oxford, Miss, än är så lär den goda
luften där knappast kunna överflytta Hollywoods
eller filmproducenternas intresse från
pengarna till sanningen.
Filmen avviker i sin yttre handling något
från romanen som refererades i BLM:s förra
nummer av Åke Janzon. Avvikelserna beror
kanske på att romanen inte ansågs vara nog
thrilling. Detta är för all del filmen,
åtminstone vad spänningen beträffar, men
däremot lider upplösningen ur
detektivromanssynpunkt av ett väsentligt logiskt fel.
Filmen har givetvis inte det som är bäst i
boken, nämligen Faulkners vidunderliga
prosakonst som ger även den enklaste storyn en
inramning av bottenlösa nyanser och kosmiska
perspektiv.
Det finns andra brister i den, främst i några
birollers amatörmässiga spel, i den något
osmidiga regin och i det alltför tvådimensionella
fotot. Dess till det yttre anspråkslösa utstyrsel och
dess något tafatta berättarteknik uppvägs
emellertid mer än väl av tyngden i det den har att
säga. Kanske är filmens relativa torftighet till
och med en tillgång för dess effekt, eftersom
den låter budskapet stå outsmyckat, i all sin
ursprungliga, enkla nakenhet. Tack och lov
bara för frånvaron av musik, tack och lov för
att Hollywood när det gäller så underliga
författare som Faulkner inte sträcker sig längre
än till B-filmer, så att man slapp ett
thrillerspektakel med pin-uppor och Al Jolson i färg.
Den politiska tes som Faulkner driver i
boken är tämligen diskutabel. Som bekant
anser han att nordstaterna inte skall lägga sig i
söderns negerproblem, att man skall skynda
långsamt, att nordens reformtryck i själva
verket skadar negern mera än det hjälper, att
negerns frigörelse måste komma inifrån, genom
en långsam evolutionsprocess och att han i
mellantiden måste bära sitt öde, medveten om
att vara en god saks martyr och i fast förlitan
på den friska kärnan i den vita
sydstatsbefolk-ningen (här representerad av den gamla
tanten, fröken Habersham och den unge pojken
Chick), medveten om att själv ha vunnit sin
frihet.
Dessa synpunkter har säkerligen en
konstnärlig och psykologisk sanningskärna, men de
är till sin verkan ändå reaktionära. Filmen,
som inte är så ordrik, komprimerar dem och
förenklingen visar sig ha en positiv verkan.
Den ger sig inte in på några
programförklaringar, den skildrar frasfritt och oromantiskt en
situation, ett konfliktläge, i vilket den tar parti
utan att svansa för negern, utan att leka Onkel
Tom, utan falska idealbildningar, den tar klart
och hänsynslöst parti genom att vara sann. Och
den som står i biåsvädret är den vita mobben,
skildrad med det kyliga förakt som den
tillfullo förtjänar.
På så sätt blir filmen med de nödvändiga
konstnärliga reservationerna vid jämförelsen
med boken ändå mera tillfredsställande i sin
tendens. Den är inte artistiskt utan tematiskt
nyanserad, såtillvida att de enskilda
människorna inte skildras som bovar, inte ens
mördaren, och heller inte som änglar.
Huvudpersonerna, negern, advokaten, pojken och miss
Habersham, som utan finess men också utan
fraser och i ett par fall med stor skicklighet
spelas av okända skådespelare, är helt enkelt
riktiga människor, lika äkta som bakgrunden,
den dokumentära miljön i Oxford.
Hur länge har man inte längtat efter en sådan
ärlighet på film och hur sällan har denna
längtan blivit tillfredsställd? Det här är en blomma
som Hollywood kan fästa i knapphålet, hur
mycket det än intresserar sig för plånboken
därinnanför.
Ren film?
Nyligen har Robin Hood i älskvärda men
oklara ordalag ifrågasatt om jag egentligen
skriver om film. Ovanstående har visserligen
mera handlat om Schnitzler och Faulkner och
mindre om film, men den infallsvinkeln har
tyckts mig fruktbarast i dessa fall. Lyckligtvis
kan man dock denna månad falla tillbaka på
bröderna Marx och Walt Disney, båda
samtidigt förekommande i Stockholm och dessa
representanter för den nästan rena filmen får
hjälpa upp den filmatiska balansen i denna
krönika.
Låt mig börja med bröderna Marx, eller
åtminstone med Harpo Marx, eftersom det är han
som har bidragit till manuskriptet och i
egenskap av skådespelare bär upp
”Sardinmysteriet”. Groucho är bara med i början och i
slutet och hinner för all del -—■ bortsett från
sista repliken —■ med flera wise cracks än man
för tillfället kan höra på Stockholms samtliga
biografer. Harpo är däremot stum och om man
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
