Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Harry L. Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
är stum utan att tråka ut filmpubliken måste
man ha enorma resurser, mimiska såväl som
intellektuella. Dessa mobiliseras i filmens fyra
höj dpunkter.
Först scenen vid Harpos bostad, en
surrealistisk syntes av antikvitetsbod och natthimlens
frihet. Han älskar en flicka som tror sig vara
sviken av sin fästman och som förtvivlat söker
ett omöjligt stöd hos den ende pålitlige vännen
Harpo. Hon drömmer i desperation om deras
gemensamma framtid med henne som
Broad-way-stjärna och honom som manager. Och
Harpo illustrerar hennes gråtfärdiga vision;
tillbakalutad i en gungstol bryter han scenens
sentimentala innebörd med en lysande parodi
på den upptagne affärsmannen. När flickan
sedan faller samman tröstar han henne med
en sentimental melodi på sin harpa och lyckas
även här med minimala medel höja sig över det
yttre sceninnehållet. Hans rörliga
guttaperka-ansikte vilar plötsligt i musiken, det blir
inåtvänt, till och med vackert i sitt uttryck för
clownens absoluta ensamhet.
Den andra höjdpunkten är dialogen mellan
honom och Chico. Den kan tyvärr inte återges
på svenska, den är en fantastisk uppvisning av
ordlek och mimik, en befängt levande
rebusteknik i associationstankarnas blixtrande
hastighet.
Sen har vi avsnittet när Harpo visiteras,
hypnotiseras och torteras. Här är det
filmen som är i skottgluggen för en satir som
ytterst syftar ännu längre. Harpo tvingar en
verklighet, en superverklighet av gangsters och
sköna kvinnor, att böja sig inför naturens
underverk. Ty ingenting, inte ens det värsta
alternativet, kan få den stumme att tala.
Slutligen den groteska finalen, när bovarna
jagar Harpo i en svindlande färd över
storstadens neonlj us. Även här är det ett bländande
spex över den moderna civilisationen, med
Harpo som suverän herre över verkligheten.
Han utnyttjar teknikens sublimaste produkter
i de mest oväntade och opassande
sammanhang för att slutligen, lekfullt gungande i ett
rep, binda fast alla bovar och hänga upp dem
i en radioantenn. Den enkla, djupt mänskliga
optimismens triumf över den bittra
verkligheten.
Som helhet kan väl filmen knappast
jämställas med tidigare Marxfilmer, därtill saknas
bl.a. Groucho för mycket och dessutom finns
för många longörer i den utfyllande
handlingen. Men trots detta är ”Sardinmysteriet”
givetvis den roligaste film man kan se för
närvarande.
Walt Disneys ”Askungen” har föregåtts av
ett kusligt rykte. Den amerikanska kritiken
tyckte att den var Disneys bästa film. Efter den
svenska premiären kan fastställas att
farhågorna i stor utsträckning bekräftats.
Låt oss ta berömmet först, för naturligtvis
finns där mycket att berömma. En
medarbetar-stab som — enligt förtexterna — omfattar
hundratalet medlemmar förpliktar.
Det finns ovanligt litet av Disneys speciella
skräckfantasier i denna film. Omgiven av
småbarn i biografen iakttog jag på ett par
undantag när inga ångestreaktioner. Askungens
styvmor är med andra ord snövit i förhållande till
”Snövits” häxa.
Filmen är i många avsnitt gjord med ett
charmfullt artisteri och ett bildmässigt lättsinne
som är ytterst tilltalande för ögat. Askungen
som speglar sig i såpbubblorna är en
höjdpunkt, slottsinteriörerna ett annat, kungens och
hans statsministers dråpliga luftfärd ett tredje.
Och slutligen bör Disney få beröm för alla
hedervärda försök att förgylla den enkla sagan
med många små lustiga infall. Som så ofta
tidigare använder han även här djurperspektivet
— Askungen, som är snäll, är naturligtvis god
vän med djuren, med mössen och fåglarna och
den gamla hästen och den sömnige hunden och
alla har de den feta katten Lucifer som
gemensam antagonist. Här broderar Disney på
sagomotivet och hans påhitt blir avgjort roligare
än den ursprungliga sagan. Ta bara avsnittet
när de små djuren skall sy en klänning åt
Askungen. Här blir de enklaste små bruksföremål
objekt för en parodiskt sublim ingenjörskonst,
med dråpligt små avstånd mellan djurens
primitiva naivitet och litenhet och deras
män-niskokarikerande finurlighet. Många gags för
tanken till ”Gullivers resor”.
Så långt är allt gott och väl. Men ändå får
man en fadd eftersmak. Det beror kanske
delvis på att knappast någon saga är mera
”amerikansk” än ”Askungen”, motiviskt sett. Den
fattiga flickan, som är så vacker att hon blir
gift med den rike prinsen. Vad annat handlar
flertalet amerikanska filmer om?
I Disneys version blir denna saga ännu mera
amerikansk än själva originalet, mera
filmamerikansk. Askungen själv är typen för den
goda flickan-sekreteraren-snäll-wild-west-brud
i amerikansk film, med samma snörpta drag
kring munnen, samma självupptagna
ytvänlig-het, samma hurtfriska keep smiling grimas,
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
