Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Harry L. Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
samma tillgjorda skälmskhet. Prinsen skall vi
inte tala om, han är ritad som en träbock med
en dålig klichés stomatoltänder och generande
lik ett stort antal förste älskare.
Till och med birollerna, i synnerhet musen
Gus, bygger på Hollywoods schablonartade
människotyper. Gus har repliker och gester och
t.o.m. ett utseende, som leder tanken till
William Bendix i några filmer där han spelade
prototypen för den amerikanske byidioten, som är
dum, snäll och stark, som alltid gör fel sak på
rätt ställe eller tvärtom och som alltid måste
räddas ur knipan av den svagare men klipskare
vännen.
Isolerat betyder det ju inte så mycket, allra
minst som just Gus tillhör filmens roligaste
figurer. Bildlig och bokstavlig sirapssmak och
julkortsfärg är väl dessutom alltid tilltalande
för barn, åtminstone när de är vana vid att
vara tilltalade av dem. Själva fenomenet saga
hör naturligtvis också ihop med
drömfabrikation, men det är skillnad på fabriker och
fabriker och det tråkiga är att Disneys bidrag, hans
drömfabrik, tydligen inte bara geografiskt har
sin groningsgrund och sitt råmaterial i den
stora stagnerade drömfabriken i Hollywood.
Som förspel till ”Askungen” visades en
fantastiskt väl fotograferad djurfilm,
”Bäverdalen”, där Disney visade sig kunna komma
verklighetens djur lika nära som någonsin
Sucks-dorff eller de tyska ”kulturfilmerna” eller de
sovjetska naturstudierna. I denna film finns
dessutom ett avsnitt som höjer sig över
dokumentärplanet, en rolig uppvisning i ljud- och
bildklippning under vilket grodornas makabra
kärleksläten under bubbelgumrörelser fick
ackompanjera bakgrundsmusiken.
Till skillnad från t. ex. Sucksdorffs filmer är
dock även denna film alltför amerikansk,
ensidig och idyllisk. Djurlivet är roligt, strävsamt,
groteskt, oskyldigt meningslöst i denna den
bästa av alla för happy end skapade världar.
Visst finns det en varg i bakgrunden men han
kan inte lura våra snälla bävervänner. Ingen
förklaring lämnas på hur vargen livnär sig och
med undantag av laxarnas lek (de befruktas
också anständigt) lämnas ingen antydan om
naturens lagbundna grymhet som man hos just
Sucksdorffs känsliga kamera ständigt anar som
mörk och meningsfylld bakgrund.
Svenskt filmexperiment
Något på sidan om allfarvägen är ”De vita
händerna”, en experimentfilm av Rut Hillarp
och M. Livada. Den visar i några symboliska
sekvenser hur en kvinna upplever kärleken med
allt den innebär av lek, extas, besvikelse,
ensamhet. Som redan namnet antyder är handen
berättelsens bildmässiga symbolankare, vilket
man känner igen från Dr Hillarps diktning,
och som här skickligt applicerats utan att
pressas.
Med tanke på de begränsade resurserna —
det är fråga om en 8 mm film som för cirka 150
kronor inspelats i en modern, dvs. liten
lägenhet — är bild- och rörelsekompositionen fint
avvägda. Däremot brister det i övergångarna
(övertoningar är av tekniska skäl omöjliga på
8 mm film) vars abrupta plötslighet bryter
filmens och rörelsernas rytm till ett hårt
stac-cato. För min del finner jag dessutom
Rachma-ninoffs beledsagande musik inte så lyckligt
vald.
Detta experiment är naturligtvis inget färdigt
konstverk, det är för intelligent och ärligt, dvs.
för anspråkslöst för att med sina
förutsättningar ha sådana pretentioner. Men det är ett
fint försök att återge tematiskt begränsade men
personligt väsentliga och kompromisslösa
upplevelser.
Det roligaste med filmen är att den vunnit
första priset i 1950 års smalfilmstävlan. Kanske
inleds därmed i Sverige på detta område, i
filmens lillgamla kindergarten, en ny epok, där
inte längre molnens konturskärpa och leken
med rörliga bilder över temat ”En dag på
Skansen”, utan ambitiösa försök att arbeta med
film som personligt uttrycksmedel ställes i
förgrunden. Kanske kommer i detta sammanhang
även filmstoppet att föra ytterligare gott med
sig, att skilja på får och getter, på dem som bara
ville tjäna pengar på den glamorösa
mjölkkossan och dem som verkligen är intresserade av
film, som behöver film, som vill något med
film och som engagera sig tillräckligt hårt för
att i brist på andra möjligheter visa intresset
och behovet, viljan och helst kunnandet, på
samma sätt som t.ex. Rut Hillarp och M. Livada.
6 BLM. 1951 I
81
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
