Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Georg Svensson: Illustrerade böcker 1950 - Georg Svensson: Bertil Bull Hedlund in memoriam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
Ill. av Birger Lundquist till ”Eriksgata”
med omnejd. Det är tjugufem år sedan den först utkom
och författaren konstaterar i förordet till den nya
upplagan att mycket förändrats på dessa år, icke minst
beträffande osteriorna. Men Rom förblir Rom, oberört
av alla små krusningar på tidens hav, och Zilliacus’
entusiastiska beskrivningar av Den eviga har inte
behövt moderniseras för att förbli njutbara. De
beledsagas denna gång av teckningar av Per Beckman,
utförda i ett prickigt, ulligt tuschmaner, som medger
utsökta atmosfäriska effekter. De rena arkitektur- och
landskapsvyerna är avgjort att föredra framför
genrescenerna som inte har den rätta blodfullheten. Men
illustreringen är genomgående ytterst smakfull liksom
hela boken i Almquist & Wiksells utförande.
Tom Kristensen: Rejse i Italien. Med teckningar av
Helge Kiihn-Nielsen. Carit Andersen. Köpenhamn.
Da. kr 25: —.
När Tom Kristensen vid 57 års ålder för första
gången ställde kosan till Italien under det heliga året
så var det inte för att genom en pilgrimsfärd avtvå
sina eventuella synder utan för att skriva en
rese
bok åt Carit Andersen i dennes konstnärligt
illustrerade reseskildringsserie. Den som vill veta något om
Italien i sig kan säkert välja fullständigare och
kunnigare vägledningar till ett antal av något tusental
men den som vill veta hur det känns att resa i Italien
utan förutfattade meningar och med ögon, öron, näsa
och alla sinnen vidöppna kan inte få trevligare
sällskap än Tom Kristensen. Intrycken söker sig till honom
som getingarna till en syltburk, han hinner nätt och
jämnt fullfölja en tankegång förrän han förirrat sig
in i en ny, precis som den yrvakne turisten gör en
konst i resehandbokens utstakade promenadplan och
kastar sig in i första lockande sidoperspektiv. Han
tittar, han luktar, han smakar (icke minst grappa),
han lyssnar och han framför allt pratar som den
gemytlige, okonventionelle dansk han är och det
märkvärdiga är att hur han än pratar på så säger han nästan
aldrig en banalitet. Gör det efter den som kan när
ämnet är de mest upptrampade turiststråk som finns
i världen! Teckningarna ansluter sig till den fria,
obesvärade berättartonen och bidrar till det angenäma
intrycket av boken.
NOTISER
IN MEMORIAM
Bertil Bull Hedlund
* 9. 4. 1893, t 29. 12. 1950
Bertil Bull Hedlund var Falubo och kände sig som
dalkarl livet igenom. Fastän han färdades vida och
långa tider vistades utomlands var dalskan det enda
språk han suveränt behärskade. Fadern var körsnär;
i hemmet förenades musikaliska intressen med
småborgerligt sällskapsliv och gammaldags gedigen
köpmannaanda. Bertil Hedlund, av kamraterna döpt till
Bull på grund av sitt godmodigt kraftfulla
tjurutseende, visade sinne för de konstnärliga aspekterna,
trivdes — livet igenom — med borgerligheten men
vägrade att påta sig de merkantila familj
eförpliktel-serna.
Han blev artist, utbildades vid Tekniska skolan i
Stockholm och i Paris, där han studerade konsten på
Academie Colarossi och livet på La Rotonde.
Toulouse-Lautrec var den konstnär som tidigast gjorde
bestående intryck på honom. Världskriget tvingade hem
honom till Sverige där han de närmaste åren
kamperade med bl.a. falukamraterna David Tägtström och
Axel Fridell. Deras bohemliv vid sidan om
undervisningen på Konstakademin uppfyllde även mycket
högt ställda anspråk på detta klassiska levnadssätt.
Tägtström måste på grund av lungblödning snart gå
ur men de mera hårdföra Bull och Fridell fortsatte
med dödsförakt att behandla kropparna nonchalant
och traktera själarna furstligt. Det är svårt att säga
vem som var den mest givande eller tagande av dessa
två, som hade så mycket gemensamt men nog i
grunden var väsensskilda. Det diaboliska, smaken för den
överdådiga gesten och det bisarra infallet, fanns hos
både Fridell och Bull Hedlund, likaså dragningen till
det hemlighetsfulla, mystiska, i högre mening obskyra.
Men man har ett intryck att det som hos Fridell var
verklig satanism, det var hos Bull mera äventyr och
naiv experimentlusta. Det morbida och spöklika flaxar
överallt genom Bulls produktion men några riktiga
rysningar av uhyggestämning lyckas han aldrig
uppväcka. Han var för god, för andligt frodig och rund,
för att duga till häxmästare, men visst kunde han så
att säga teatermässigt lyckas storartat även i detta
avseende.
Med sina tidigt utvecklade litterära intressen, sin
benägenhet att vilja skapa konst kring konst och
litteratur, var det naturligt att Bull Hedlund från början
skulle söka sig till grafiken, den del av bildkonsten
som ligger boken närmast. Han gick på Tallbergs
etsarskola vid akademin men sina verkliga lärare valde
han bland det förflutnas mästare, de stora franska och
engelska grafikerna, naturligtvis också Rembrandt.
Vissa skeden inom litteraturen och konsten drog
honom särskilt till sig: den tyska nyromantiken med
bl.a. E. T. A. Hoffman, den franska 1800-talsroman-
85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
