Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bertil Malmberg: Under vilken sol — under vilken måne. Pjäs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTIL MALMBERG
Elisabet (liksom tillnyktrande) : Är du inte
lycklig?
Johansson: Elisabet... min döda
Elisabet ...
Elisabet: Vad menar du? Jag är inte död.
Jag lever. — Kom, låt oss gå in till oss —
skynda dig ...
Johansson: Det får jag inte.
Elisabet: Varför ... varför får du inte?
Johansson: Herr Edman tillåter det inte.
Elisabet: Vilken herr Edman?
Johansson: Han som har den här
lägenheten.
Elisabet: Men Rickard, det är ju vår
lägenhet.
Johansson: Ur vissa synpunkter, ja. Men
ur andra ...
Elisabet: Jag känner ingen herr Edman.
Johansson: Han som har sitt namn på
skylten.
Elisabet: Inte står det Edman på skylten.
Det står Johansson som vanligt. Titta, får du
se! (Hon för honom fram till dörren.)
Johansson: Jag fattar inte det här. Ja, det
står Johansson. Men för ett ögonblick sen stod
det Edman.
Elisabet: Du gör mig litet rädd. Vad är det
med dig? Du är så underlig.
Johansson : Jag är litet rubbad. Jag vet bara
inte på vilket sätt.
Elisabet: Ja, efter en sån påfrestning.
Johansson : Du bad mig att döda dig.
Elisabet: Jag såg ingen annan utväg. Det
var ju så hopplöst. Kräfta vid tjuguett års
ålder. Och ingen läkare som kunde hjälpa. Jag
visste ju inte, att jag skulle botas genom ett
under. -— Låt oss sätta oss i fönsternischen,
om du inte vill gå in. (De slå sig ned.)
Johansson: Elisabet, jag har kommit hit...
Elisabet: Du har inte alls kommit hit. Du
har varit här hela tiden. Du gick bara ut i
trappan för att samla dig, tänker jag — för
att andas ut.. . Vem kan undra på det?
Johansson: Jag har kommit för att be dig
förlåta. Inte att jag dödade dig. Det var din
önskan. Det var riktigt och rätt. Men att jag
inte höll det andra löftet, som du aldrig
avkrävde mig. Att j ag skulle följ a dig i döden ...
Elisabet: Min älskade... min stackars
älskade...
Johansson: När jag såg blodet på kudden,
på ditt ansikte, dina läppar och hålet i tinningen
— det var ett fruktansvärt hål... har du kvar
det än?
Elisabet: Ser du något hål?
Johansson: Nej, det har försvunnit.
Märkvärdigt. Nå, jag glömmer det inte. Mina
händer var som förlamade. All hederns styrka hade
lämnat dem. All hederns styrka, och den kom
aldrig tillbaka. Jag lät dem ta mig. Jag ställdes
inför rätta. Man förklarade mig rubbad, och
j ag var det. J ag hade blivit det... av feghet,
när jag såg blodet. Man satte in mig på anstalt.
Jag lät det ske. Jag fick mina bestämda
måltider. Jag åt. Jag uppehöll livet. Jag åldrades
och blev den j ag nu är. Och hela tiden väntade
du. Du väntade i femton år. Förgäves. Och du
väntar än.
Elisabet: Jag väntar bara att du skall vakna
ur drömmarna. Det var för mycket, det som du
gjorde för mig. Det har förvirrat dig. Men jag
ska väcka dig. Jag ska hjälpa dig att minnas.
Johansson: Egentligen är det inte jag som
har skulden utan den andre, den unge. Unge
herr Johansson. Det var han som gav löftet och
han som bröt det. Jag måste säga honom min
mening. Tala om hur jag föraktar honom. Jag
måste träffa unge herr Johansson.
(Elisabet reser sig, går in i tamburen. Genom den
öppna dörren ser man henne lyfta ned något från
väggen. Så kommer hon tillbaka till Johansson med
föremålet och visar honom det. Det har småningom
börjat skymma. Ansiktena har blivit litet otydliga.)
Elisabet: Känner du igen den här?
Johansson: Det är vår tamburspegel.
Elisabet: Alltså inte herr Edmans?
Johansson: Nej, det är vår. Jag känner igen
varje blåsa i trät. Varje rispa. Med fingret.
Elisabet: Vad ser du i spegeln? Är det en
gammal mans ansikte du ser?
Johansson: Det är litet otydligt.
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
