Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ing-Marie Eriksson: Sabotören. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SABOTÖR
boler. Som är för fula för levande ljus. Jag vill
inte visa er till kapellen. Till främmande
människor som anklagar. Som inte förstår att vi
är överkänsliga för anklagelser. Jag ville visa
en kyrka, där man sa: ”Ni behöver inte vara
rädda. Gud dömer inte. Han hälsar och tackar.
En gång ska ni få komma till ett underbart land.
Ni ska inte tro på helvetet. En gång ska glädjen
bli er arvedel.”
Varför gick jag hit? Jag hade ju förtvivlat.
Jag visste ju att alla fick kedjor, att spiltorna
var byggda för oss. Varför är det ingen annan
som upplever förnedringen? Varför är jag så
ensam? Aldrig någonsin var jag så ensam som
här, mitt i den blodröda gemenskapen. En
gandhirock ler överlägset i ett hörn. Jag kan
dikta och sjunga, mina naglar är som pärlemor.
Men vem bryr sig om det. Vad betyder
pärlemornaglar i ett glädjehus? När det finns hästar
med fullmogna lår. Att deras ögon skelar gör
ingenting. Jag har aldrig förstått gandhirockar.
De har alltid gett mig den största förnedringen.
De förefaller som skapta för livet. Alltid
självskrivna i alla apburar. Som kalla tickande
urverk. De kan skratta, tills en människa blir
vanmäktig, de kan trampa sönder själva livet men
är som myror när det gäller att bygga upp det.
Jag har en känsla av att de aldrig lyssnar. De
bryr sig inte om Gud, men ändå händer dem
aldrig någonting. När de blir för gamla och
inte mera kommer tillbaka till glädjehuset, ska
nya gandhirockar komma, ännu mera älskade,
ännu mer beundrade, ännu mer förkrossande i
sin mekaniska livsstil. Gandhirockens leende
upphör inte. Om jag flydde undan det,
lämnade spiltan och ginge ut i friheten för att söka
min fågel, då skulle plötsligt alla
gandhi-rockarna ordna sig som molekylarmagneterna
i en magnet och stämma upp ett blodrött skratt.
Och i deras ögon skulle det se ut, som om de
verkligen funnit det underbara.
Det är inte första gången jag är här. En gång
när jag var mycket liten, minst i hela
glädjehuset, uppträdde jag en hel natt i deras
marionett-teater. Och människorna stod i en stor ring
omkring mig och applåderade, och en underbar
2 BLM 1951 II
frihet var omkring mitt huvud. Jag önskar att
jag vore fri nu som då, att någon plötsligt
ropade: ”Lagen är upphävd! Alla är fria!” Och
jag skulle ha min blå skaldekappa. Jag skulle
slå ut den som vingarna på en fjäril och aldrig
mer skulle jag vara statist i deras teater. Och
jag skulle ta musiken som rinner ner över deras
huvuden i mina händer och den skulle inte
längre vara främling för mig. Och jag skulle
ropa: ”Se på mig, jag har kommit för att spela
huvudrollen här i kväll! En mäktig har sänt
mig. Han har befallt att det aldrig mer får
finnas hästar, aldrig mer uppköpare. Det får inte
finnas någon förnedring mer! Ingen får
någonsin förnedras!” -— Men musiken fortfar att
rinna över livets små smutsiga statister. En
gammal, vemodig musik som smeker livet,
urskuldar det inför mig. Som när jag var liten
och hatade mitt liv och dansade hela nätterna i
grön sidenklänning och inte vågade vakna. Jag
flydde till denna musik varje kväll och den sa:
”Du ska inte bry dig om när du vaknar.” Nu
säger den: ”Du ska inte bry dig om att livet är
fult. Se på mig så märker du inte förnedringen
mer.” En teater, festklädda människor, lampor
som lyser, musik, som rinner ner på golvet utan
att någon tar upp den. Människor som brusar
och skrattar. Så löjligt det är! Vi möts här
allihop i vackra kläder, som aldrig kan bli värda
våra fula kroppar, med pomada i håret och ord
som vi lånat från främmande världar, som inte
är våra, av oss själva föraktade. Som bara blir
fula när vi uttalar dem. Någonstans är det
kanske någon som sörjer en död, någon som
blir kall eller svullnar upp, någon som blir förd
till ett vitt gallerrum för att hans ögon lämnade
livet. Men vi bryr oss inte om det. Vi bara
skrattar. Blodröda skratt, som klistrar sig uppefter
väggarna. Väggarna är fuktiga av skratt när
vi går härifrån. På biograferna fortsätter vi att
skratta åt någon som dansar i nattskjorta i en
eldring.
Jag kan se oss nakna. Det är underligt med
nakna människor som inte blir generade utan
fortsätter att dansa så att man kan se dem
alldeles nakna. Feta, dallrande kroppar, magra
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
