Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ing-Marie Eriksson: Sabotören. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ING-MARIE ERIKSSON
kroppar med märken efter revbenen, blåådriga
liktornsfötter som tar danssteg. Somliga av oss
är smutsiga. Han med den bruna blazern är
snygg. Jag vet det. Men mellan hans
skulderblad rinner en smutsig ström av svett, naglarna
är missformade och oklippta mellan
sandalremmarna, på ena handen har han ett märke
som lyser vitt och hårlöst i dunklet och på hans
hals sitter en brun vårta. Han rör sig
självsäkert och tjurnacken med vårtan vajar sakta
av och an. Och fölen tittar beundrande på hans
blazer, hans sandaler och det vågiga håret som
är kammat med hårvatten. Men han ser dem
inte. Han vänder ryggen åt dem och tittar på
något annat. Och fölen plockar lite på sina
klänningar. Fingrarna är svullna och luktar
mjölk. Men det gör ingenting. Allting är hån.
Allting är fulhet. Skönheten uthärdar inte detta.
Och alla har del i fulheten. Och jag vet att alla
sitter här för att inte bli vansinniga. För att
det är det enda sättet att slippa undan den grå
kuben, där man slår med händerna mot
väggarna. Och jag tänker: ”Allt är egentligen för
litet. Allting har för snäva gränser. Det finns
bara arbetet och sömnen och de skrattande
flockarna. Ingenting mera. Allt är egentligen
för litet.” Alla måste vara här, alla måste
skratta, alla måste klamra sig fast vid något.
Man kan förnedras hur mycket som helst. Nästa
kväll har man något att klamra sig fast vid,
någon annan att skratta åt. Av rädsla för den
grå kuben där man skriker och slår med
händerna.
Då kommer någon fram till mig. Han är en
av de fulaste varelser jag någonsin sett. Han
är utan framtänder. Hörntänderna sticker fram
som betar. Huden är skrynklig och gulbrun,
ögonen ljust gulbruna och håret tunt och
flottigt. Han kisar närsynt på mig och böjer sitt
toppiga huvud. Jag blir våldsamt upprörd och
jag ville ropa: ”Jag är ingen uppsamlingsplats
för skrot. Varför kommer ni till mig allt som
är fult och ruttet? Jag har aldrig skrivit på att
jag var någon barmhärtighetsinrättning.
Varför kommer aldrig någon riktig människa till
mig? Hör du det, en människa som var frisk
och utan lyten!” Så har det alltid varit. Så
vanvettigt man kan ha önskat att någon kom
för något annat än lytenas skull. Jag vet att den
fule aldrig vågat gå fram till någon annan. De
fula, de fattiga, de bittra kom alltid till mig.
Och jag var alltid redo. Alltid redo att klämma
varet ur deras bölder, att ta emot deras sorger
och bekymmer. Men med sin glädje kom de
aldrig. Med sin glädje gick de till andra. Som
inte var full av deras var och tårar. Och jag
var som en frälsningssoldat, som aldrig fick
önska mig en riktig människa. På mig hade de
lastat allt det bittra. Kanske var det därför jag
blev så tung och sorgsen. Jag följer med den
fule. Jag mötte honom en dag och tittade fräckt
på honom så han vände bort ansiktet. Nu vill
han hämnas. Han säger Ni och jag tar det som
ett hån. Han lägger sitt broskiga bruna öra mot
mitt hår och hans ögon blir små och lustfyllda.
Och det gör mig ingenting. Absolut ingenting.
Allt är meningslöst. Jag kan ju inte rymma
ifrån hans broskiga öra i alla fall. Han vill följa
med mig hem. ”Föralldel.” Jag är alltid van att
säga ja till alla människor. Vågar aldrig trassla
in mig i nejlabyrinten. Rädd att inte klara
den. Har inga alibin för resten. Alla kan ju se
att jag svarar ja. Musiken spelar: ”Små blyga
tussilago tittar fram ...” och jag vet att det är
jag som är tussilago ”nu börjar livets vår . ..”
”Du har ingen ungdom” säger min mor. Nej
inte om detta är ungdom. Det här huset och
detta futtiga ramaskri mot den ljusblå
morgonhimlen. Den fule trycker min kropp hårt ibland.
Jag är mycket tunt klädd, bara linne och byxor
innanför klänningen. Jag är glad för det så han
slipper säga någonting. Stämningen är en
blandning av blodrött och fläskflottsäckel. Det
ligger en ljum värkande klump nere i min
mage. Ibland lossnar den och faller nedåt och
den varma strömmen faller ned mellan benen.
Så sitter jag bredvid fölen igen. Någonting har
väckts till liv inom mig. Min kropp har tagits
bort ur sin förfrusna ställning. Jag lägger det
ena benet över det andra, fuktar läpparna och
ser mig omkring. Jag brukar spela tatterska
ibland. För att dölja min ömtålighet. För att
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
