Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ing-Marie Eriksson: Sabotören. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SABOTÖR
nysta in mig bland skuggorna. Den fule
kommer igen. Han frågar mig samma fråga flera
gånger precis som om han inte hörde att jag
svarade ja. Någon kommer fram och tar mig
i hand. Jag sitter och pratar med honom och
de andra fölen skrattar gällt. När jag går ut
raglar jag av stelhet och kyla. Den fule tar mig
under armen. ”Är du full?” säger han. ”Jag
fryser så hemskt.” ”Fryser du?” säger han ömt.
Hans röst blir liksom luden. ”Om det varit
någon annan, en riktig människa. Någon som
angått mig”, tänker jag. Han är artig, mycket
artig därför att han vill hämnas. Men det angår
mig inte. En glosa faller efter oss när vi går.
Han är frisksportig, kamratlig. Hans ansikte
är ordentligt uppklistrat. Han älskar naturen.
Talar om badstränder och simbyxor. Men hans
ögon är kisande, han sneglar då och då på mina
ben och frågar om jag fryser. Och jag vet att
hans ögon skulle bli ännu mindre, att han
skulle stryka över mig mjukt, väsande och
nyfiket. Som en varg nosar på ett lamm. Och så
tänker jag på den andre. Han frågade alltid
direkt. Han var renhårig. Jag har aldrig sett
någon så renhårig som han. Man kallade honom
fräck, men han var ärlig. Han var aldrig
uppklistrad, aldrig ordentlig. Och plötsligt får jag
en vansinnig lust att tala om den andre, att
såra någon, göra ont i denna kväll när
dimmorna stiger upp från vattnet och jag håller
med stelfrusna händer om cykelstyret. En
berusad med brun basker och röd cykel kör upp
oss. Han vinglar hit och dit mellan vägkanterna.
Han är humoristisk och jag finner honom
sympatisk. Den fule talar om nykterhet. Jag vet att
han vill göra intryck på mig. Samtidigt tar han
fram en cigarrett. Och jag förstår att han är
mallig över det. ”Varför bjuder du inte mig”,
tänker jag, ”jag kan också röka.” Men det är
hans sista cigarrett och jag tycker att
någonting gick ifrån mig. En möjlighet att vara ond.
Till sist svänger den berusade av vägen. Jag
ser cykelstyret som är lindat med röda slangar
och om det inte varit nu skulle jag ha tyckt
oändligt synd om människorna. Jag börjar
sjunga. ”Små blyga tussilago tittar fram . ..”
Den fule talar om naturen. Han älskar gamla
hus och höskördar. Jag skrattar högt. Han tittar
på mig. När jag torkar mig under näsan småler
han. Ibland lägger han sin hand över min och
då stiger det ljumma fläskflottsäcklet upp på
nytt. Jag känner det knappast för mina händer
är som röda känslolösa klumpar. Hans är
gulbruna med avbitna, smutsiga naglar.
Småpojks-händer. Hans kropp är mycket späd och liten.
Hela tiden är jag rädd att han ska kyssa mig.
Han fortsätter att prata om sina gamla hus.
Precis som en museitjänsteman, en
ruinforskare. I sitt intresse stannar han plötsligt,
liksom glad över att han upptäckt en gammal
förfallen stuga på en gulbrun ödslig äng. Jag
cyklar vidare och tänker på hur fort jag ska
komma in i värmen med mina händer. ”Jag
skiter i dina museiföremål”, tänker jag, ”jag
hatar dom, hatar allt som är murket och
söndervittrat. Allt som är ruttet och ”intressant” och
går sönder mellan fingrarna. Dina föremål rör
mig inte i ryggen.” En bil far förbi mig.
Dammmolnet liksom inhöljer mig i förnedring. Han
kommer efter. ”Ni är lik en flicka som jag
känner bakifrån.” Jag känner mig illa berörd för
att han iakttagit mig. Jag får plötsligt en idé.
”Finns det någon som är så ful som jag?”
säger jag. Han tycker inte jag är ful. ”Vad ska
då jag säga”, säger han. Jag ser på hans ansikte,
hans bittra mungipor med tobaken längst in,
hans tandlösa leende mot den vita gryningen.
Men jag förmår inte känna medlidande. Det
är bara hårdhet omkring mig, en tjock hård
vägg mellan mig och alla människor. ”Du kan
väl inte vara så gammal du heller.” ”Du”
tänker jag och inuti mig blir det ett stort ironiskt
leende, isigt, frastunt. ”Jo jag är gammal,
oerhört gammal, flera tusen år. Jag är intressant,
söndervittrad.” Jag svarar inte. Men jag tycker
att mitt leende skulle synas i hela rymden. Han
stannar. Jag stannar. Jag vet nästan att han
inte ska kyssa mig. Jag borde göra det. Aldrig
någonsin har j ag känt mig så likgiltig för någon
människa. ”Jag borde få följa dig hem nu .. .
och ligga med dig.” Jaså. Kanske. ”Jag bor
inte ensam”, säger jag. Du ska inte tro att du
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
