Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ing-Marie Eriksson: Sabotören. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ING-MARIE ERIKSSON
är ovanlig. Du är inte modig, inte fräck. Man
kan se det hela tiden. Bakom dina
naturvetenskapliga föredrag. ”Jag kommer väl hit någon
gång när det är dans.” ”Ja”, säger jag. Gör det
du. Far dit. Häng din fula kropp över staketet,
medan jag upplever befrielsen på en äng. Gå
där och sök efter mig, men jag ska inte vara
där. Jag vänder aldrig tillbaka till glädjehuset.
Jag ska aldrig mer vara statist i deras teater.
Jag ska bli en ensam. Jag ska begrava mig i
växter och trädgrenar, jag ska glömma att livet
är fattigt och fult, att man aldrig kan rymma
ifrån sina stympade lemmar, jag ska glömma
att det inte finns några underbara trädgårdar,
dit man kan släppa dem som ingenstans har att
återvända.–––––-Jag lägger mig med de
stela händerna under täcket och plötsligt får
jag en vansinnig skräck för att mina händer
aldrig ska bli mjuka, att de för evigt stelnat till
röda orörliga klumpar.
––––––På morgonen sitter hon där med
byttan mellan de tjocka knäna. ”Hon var på
dans i går”, säger mamma. Hon upphör att
skramla med byttlocket. Och j ag sitter på
vedlåren och ser hur hennes bruna ögon vidgas
och inne i bröstet är det ett mjukludet äckel
som ett nystan som lindar sig kring mina
lemmar. Ett tungt mjukt äckel som drar ned mig
och hindrar min rörelseförmåga. ”Var ska jag
rita korset?” säger hon. ”Var du vill”, tänker
jag trött. ”Var det inte skönt att få komma ut?”
säger hon. ”Jo, det var skönt.” Och när jag
talar böljar det litegrann i äcklet. Och hela
tiden är det som om hon talade till en imbecill.
”Jo, det var skönt”, säger jag och svetten är
nära att bryta fram. Jag tar mina böcker och
hasar med min tunga kropp mot dörren. Och
när jag kommer ut är sommaren precis som
förr. En sky av mikroskopiska droppar susar
emot mig när jag kommer ut på farstubron.
Solen är nyuppgången och nytvättad och i
gräset ligger tunga droppar av silver. Och jag
känner hur det mjukludna liksom nystas av mig
och smälter bort. Men först när jag känner en
rädisas skarpa smak i munnen är jag riktigt
fri. Svedan gör mig liksom vaken. Jag sätter
mig vid väggen. Återigen vandrar jag rakt in
i sommarens djupa gröna famn. Och den är
genast färdig att ta emot mig. Den uppslukar
mig. Den är som en lövsal där allt är rent och
daggdroppskallt. Där man liksom vaknar upp
och känner sig klarvaket lycklig. Ett sällsamt
ljus kring bröstkorgen. Att bara vandra
omkring. ––––Jag önskar mig ingen het
sommar. Bara en sval och befriande. Min sommar
ska vara ren och ljus och upphöjd. –––––
Jag slår upp boken. Och långsamt tunnas jag
ut till en skugga ...
Ing-Marie Eriksson är född i Jämtlands-Sikås 1932 och alltså bara 18 år gammal; hon läser f.n. på
realexamen per korrespondens. Hösten 1949 vann hon en lyrikpristävling som arrangerats av Damernas
Värld och har haft bidrag publicerade i Utsikt och Medan Lagrarna Gro.
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
