Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Vilgot Sjöman: Leonard Loewen och verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILGOT SJÖMAN
LEONARD LOEWEN
OCH VERKLIGHETEN
Det var den vidrigaste dröm,
jag haft. Och det var icke någon
dröm.
Det finns ingenting så
overkligt som människorna.
Loewen
1
När Fredrik Böök för sin Resa kring svenska
parnassen sökte ett helhetsperspektiv på
Hjalmar Bergmans dikt, stannade han för temat
”den orientaliske sagoberättaren”. Knut
Jaens-son accepterade synpunkten till en viss grad
(”Hjalmar Bergmans diktning”, BLM,
september 1940, omtryckt med tillägg i ”Essayer”,
1946) men genomförde själv en helt annan
aspekt. Han menar att det finns en rad
episoder och figurer i Bergmans verk, som det
inte räcker med att se som en fatalistisk
sagoberättares fantasier — de har i Knut Jaenssons
ögon framför allt det slags bisarreri, den slags
djupsinnighet, dubbeltydighet och förstoring
som är drömmens. ”Det är inte Hjalmar
Bergman som har skrivit ’Drömspelet’ men det är
han som hos oss mest genomfört har gestaltat
livet i enlighet med drömmens lagar —- utan
att framställa det i drömmens form.” Knut
Jaensson driver tolkningen så långt möjligt är:
”Ja, man skulle utan mycket överdrift kunna
säga, att hela Hjalmar Bergmans produktion är
ett enda fortlöpande drömspel.”
Jaenssons grepp är ett essäistiskt grepp; det
odlar ett bestämt sätt att uppleva den
berg-manska dikten på, ger en ytterligt stimulerande
inriktning för läsarens fantasi. Men problemet
uppstår, när man frågar sig i vad mån detta
sätt att uppleva den bergmanska dikten kan
stämma med Bergmans medvetna syften.
Knut Jaensson ställer inte det problemet.
Han betonar den ”erfarenhet och skarpsyn”
som Bergmans dikt springer fram ur: en
erfarenhet som gäller det dolda i tillvaron och
räknar med det ”overkliga” i verkligheten som
det verkligaste av allt, det yttre som ett sken
— därmed blir ”drömspelskaraktären” i
Bergmans verk ett närmande till verklighetens
”egentliga väsen”: med sin ”drömartade och
symbolistiska livssyn” kastar han ett så skarpt
ljus över det som sker i det som händer. Bakom
Jaenssons synsätt ligger en bestämd värdering,
en modern erfarenhet av drömmen som
avslöjare av en ”fördold sanning och mystik”.
I hur hög grad hade Hjalmar Bergman den
erfarenheten? Vad spelade drömmen för roll
för honom? Avlägsnar sig i själva verket inte
Knut Jaenssons synsätt alltför mycket från
Bergmans egna avsikter och konstnärliga
metoder, för att helt träffa hans diktnings art och
karaktär? Bergmans konst är en symbolkonst,
ja det säger diktaren själv ifrån: 1915
förklarar han för Ellen Key1 att vad han hittills
givit är symboler, 1921 förklarar han för
Hans Larsson att han har utarbetat ”Herr von
1 Fem brev till Ellen Key, BLM, nov. 1942. Ur
breven till Hans Larsson har Ruben G:son Berg gjort
några utdrag i sin Verdandiskrift (nr 374) från 1935.
De brev som med benägen tillåtelse av Professorskan
J. Hans-Larsson anförs i denna och en följande
uppsats är tidigare otryckta.
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
