Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Vilgot Sjöman: Leonard Loewen och verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILGOT SJÖMAN
Haneken” ”naturligtvis med min
symboliserande arbetsmetod”. Men att denna
symbolkonst alltigenom har drömprägel, har
”drömmens på en gång nyckfulla, mångtydiga och
självklara karaktär”, ”de dunkla, oberäkneliga
och olycksbådande drömmarnas
hemlighetsfulla realitet”, är Knut Jaenssons egen
tolkning. Jaensson finner att ingen svensk diktare
är på en gång så ”påträngande åskådlig och så
fantastiskt ’bisarr’ som Bergman”, och
tilllägger därför som något självklart: ”det finns
med andra ord ingen vars konstnärliga
metoder så överensstämmer med drömmens”. ”Det
är för litet att säga att drömmens teknik är
Hjalmar Bergmans mönster: han befinner sig
när han skriver själv i ett slags trance, liksom
drömmaren. Det är detta som är det magiska
med hans konst.”
”Drömmens teknik” som ”mönster” för
Bergman — var mönstret i så fall medvetet eller
omedvetet? I vad mån ville Hjalmar Bergman
själv skapa drömatmosfär i sin diktning? Och
— om han själv alls inte syftade till detta, varpå
beror då den drömstämning som den ibland
förmedlar? Hur långt räcker den aspekt som
Knut Jaensson för fram, som förklaringsgrund
för problemen i denna dikt ?
Åtskilliga av Knut Jaenssons exempel på
”drömmar” i Bergmans dikt aktualiserar,
såvitt jag kan se, aldrig egentligen någon sådan
aspekt. Det är också med en rad episoder och
situationer, tagna ut ur sina roman- och
novellsammanhang, som Knut Jaensson i första hand
exemplifierar sin starkt generella tes. Kolossen
Joste Siedel i ”Två släkter”, som åldras,
mag-rar, blir hjälplös som ett barn och kryper upp
i fru Beatas knä ■— episoden låter sig måhända
ses som ett drömförlopp, framför allt genom
den starka förkortningen: ett skeende på flera
år, återgivet med ultrarapidkamera. Men
novellen där episoden ingår är krönikerealistisk i
den isländska sagans stil: förkortningen är
sagans. Liknande med flickan Mafaldas
vandring, som är tagen ur ”Tre systrar” (samlingen
”Amourer”): episoden hör hemma i en
alltige
nom objektivt förankrad, maupassantsk
berättarstil, är realistiskt motiverad och lokaliserad.
För att intensifiera hennes kusligt
desillusione-rande upptäckt av älskarens svek låter dock
Bergman henne tänka, att allt är som en
”mardröm”, dörren öppnar sig ”ljudlöst och villigt
som i en dröm”. Men skildringen av mor Bolla
som lockas i sjön av den pipspelande prästen
(”Två släkter”) har ingen som helst
drömutformning: det är ju ett högst allmänt
legendmotiv och torde ha intresserat Bergman som
sådant (Hans Nåd anspelar också på det: ”Jaha
— som råttepiparen: man följer och följer,
vete fan vart — men på botten stannar man.”)
Komminister Roths stora likgiltighet inför det
brinnande huset är vidare en typisk anekdot:
en bland många i ”Vi Bookars”
anekdotspäc-kade krönika. Ta en historia som Bergman
berättar i breven till Ellen Key: om farfadern
som demonstrerar sin likgiltighet inför världen
genom att år efter år ligga på soffan, med
ryggen utåt rummet; hur han där ”levde tyst och
dog tyst”. Den har på motsvarande sätt det
oväntade och overkliga som poäng, i
anekdotens fasta och osannolikt överdrivna schema.
Insatt i en roman kanske den skulle göra ett
lika drömlikt intryck!1 Helt överraskande är
slutligen framhävandet av avsägelsescenen i
”Herr von Haneken”. Det är en episod med
dj upt personligt allvar från Bergmans sida och
den är inbäddad i en fylligt framrullande
munter berättelse: därför menar Knut Jaensson att
scenen är som en skenbart obetydlig liten
episod i en lång och händelserik nattdröm, vilken
1 När Bergman 1929 ska berätta om sin egen
konstnärliga metod i föredraget ”Karikatyr och kliché”
(han godtar på sitt sätt att den kallas ”karikatyr”) så
inleder han med en utförlig beskrivning av hur minnet
arbetar. Han framhäver, att det är den uttrycksfulla
detaljen som minnet fastnar för; resultatet blir en
starkt förenklad och ”i vissa särmärken” överdriven
bild. ”1 själva verket är vårt minne just likt ett
magasin med karikatyrer — karikatyrer av personer, ting,
landskap, händelser, känslor, föreställningar.” Och en
karikatyr av det slaget är episoden i ”Vi Bookar”. När
man läser den tvekar man ju inte om att den är en
många gånger återberättad anekdot —■ Linder
meddelar också i en uppsats, att hela eldsvådeskildringen
bygger på barndomsminnen av moderns berättelser om
stora branden i Örebro. Vad episoden har av
”bisarreri”, det har den fått genom minnet.
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
