Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Vilgot Sjöman: Leonard Loewen och verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILGOT SJÖMAN
Dessutom är jag o har varit sjuk — en
tråkig ryggmärgshistoria som vare sig den går till
hälsa eller ej har givit mig en försmak af det
slappa, det lösa.
Kanske har det derför varit desto
njutnings-rikare att följ a tankar, en tankeverksamhet som
är så raka motsatsen — till det lösa, det slappa.
Och framförallt är det underbart att läsa om
intuition i en skrift, där nästan hvarje rad lyser
och glittrar af -—- intuition! Denna rent
skaldiska förmåga att begripliggöra utan att döda o
utan att förgrofva, som Ni äger i en sådan
eminent grad.
Er ställning till intuitions-problemet känner
jag sedan gammalt, och sedan gammalt är jag
därutinnan Eder trognaste scholar. (Hvilket
däremot icke är fallet beträffande viljans
frihet.)
Om jag nu gör ett par anteckningar, så är det
endast för att på rätt scholarmanér söka
övertyga läraren om att jag rätt fattat.
Ligger det icke bakom intuition förmågan af
blixtlikt hastig syntes? Bild: Ni kastar en sten
mot ett fönster och kan ganska bekvämt följa
dess väg genom luften. En annan gång låssar
Ni ett skott mot rutan. Resultatet nästan
detsamma, vägen nästan densamma, men under det
att stenens gång förefaller helt naturlig, verkar
kulan som ett trolleri — eller — sit venia —
som metafysik.
Nu säger Ni, att intuitionen verkar finare,
säkrare, känsligare —■ förvisso. Men beror icke
denna finhet o säkerhet just till stor del på
snabbheten? Hvarför gör kulan ett rundt,
skarpt begränsadt, hål, stenen icke. Jo, därför
att den tack vare sin kollosala hastighet kan
använda all sin energi just på den punkt, där
den skall fram. På samma sätt kan vid det
intuitiva förfarandet tanken koncentrera all sin
kraft på en enda punkt. Den har — om j ag så
må säga — icke tid att gå vilse.
Det finns, tror jag, ett visserligen mycket
subjektivt sannolikhetsbevis för intuitionens
karaktär af logiskt tankearbete.
Är det inte så, att när man står inför en
intuitiv vy (förlåt det grofva uttrycket) den må
ha upprullat sig aldrig så hastigt — är det inte
så, att man då erfar icke blott upptäckarens
glädje utan även hans ljuvliga känsla af att: nu
kan jag hvila! Är det inte så? Stegen ha
länkat sig själva, Ni har icke känt, icke uppfattat
muskelarbetet men när Ni plötsligt står inför
utsikten säger Ni: Åh! — och sätter Er.
Det händer mig ofta att personer komma
tillbaka till mig. Jag har sett dem en eller annan
gång, annoterat utseendet (som på intet sätt
förvånat mig) och gömt eller förlaggt notisen
i arkivet. Och så plötsligt en dag har jag honom
eller henne igen. Men det är icke längre den
döda notisen. Notisen kan jag möjligen leta
reda på i arkivet, men den kommer aldrig af
sig själf. Nej, detta är ett lif med blick i ögat.
Är det då trolleri? Nej det är sannolikt
resultatet av ett ihärdigt omedvetet eller
undermedvetet (båda termerna dåliga!) arbete. Jag,
tycker mig få resultatet till skänks, helt enkelt
därför att jag inte vet, hvad det har kostat mig.
Detta är icke intuition eller behöver icke vara
det. Men det är — tror jag — ett analogt
ar-bets-sätt.
När man ger sig in på ett drama, fastnar
man ju först i ämnet. Tar sedan en smula
avstånd från ämnet för att närmare betrakta
personerna. Presenterar sig inte, för att icke
därigenom komma i relationer o framkalla falska
miner. Utan går som en främling bland dem
■— men kastar snabba sidoblickar. Och
ändt-ligen känner man eller tror sig känna dem.
Då går man plötsligt fram till hjälten, griper
honom i kragen, placerar honom än här än
där, låter honom höja o sänka rösten,
granskar hans minspel, anställer prof o motprof. Är
man riktigt fast i greppet, vågar man tillochmed
säga honom: Det där gör sig inte så bra, säg
det på ett annat sätt! Och man sysslar med hela
personalen, med möbler, med kulisser, med
belysning. Ett spring af och an, kors och tvärs
öfver scenen. Helt och hållet vågar man ju
aldrig släppa protagonisterna ur sikte — lika
litet som djurtämjaren vågar släppa tigrarna.
Men å andra sidan känner man en viss motvilja
att fixera, en viss ängslan.
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
