Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Vilgot Sjöman: Leonard Loewen och verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEONARD LOEWEN
Tills man plötsligen, plötsligen stannar midt
på scenen. Det är något af trolleri — det
omedvetnas trolleri. Springandet kors o tvärs har i
själfva verket varit ett omedvetet letande efter
midtpunkten. Nu står man där och nu är man
herre! Man står i cirkelns midtpunkt och det
finns ej den punkt, den sak inom periferien,
som man icke lätt o hastigt utan förändring af
läge kan gripa och behärrska. I detta ögonblick
eller dessa ögonblick existerar dramat, så som
det aldrig mer skall existera. Ty en punkt — ett
ögonblick. I nästa ögonblick är kanske oftast
punkten överskriden, och periferien brytes ■—
mer eller mindre. Det är därför som dramat så
sällan — mikroskopiskt sedt aldrig — är, hvad
det borde vara: en cirkel.
Jag tror, att om man i detta intuitionens
ögonblick kunde fråga dramaturgen efter tionde
repliken i det oskrivna dramats andra akts
sjuttonde scen — skulle han svara med
somnanbu-lisk träffsäkerhet.
Men är icke detta just, hvad Ni så belysande
kallar agilitet? Ett allestädesnärvarande inom
ramen för det intuitivt sedda ?
För mig står intuitionen — och är det icke
det, Ni har lärt mig? —■ som det oändligt
snabba och följaktligen i ovanligt hög grad
konsekventa (logiska) och osplittrade
syntetiska tanke-arbetets resultat.
Men är då icke instinkt en intuition med
enklare innehåll? Och är det inte i så fall
naturligt, att tankearbetet, när det får ett
oändligt mycket mera kompliceradt innehåll, skall
röra sig vida långsammare o endast i lyckliga
fall och på enstaka punkter nå intuitionens
(förr instinktens) hastighet? Innerst är väl
denna ”förmåga af hastigt tänkande” beroende
af ett okändt — vitalitet eller hvad man ville
kalla det — under alla förhållande — en gåfva
af gudarna. (En gåfva hvilken dock —■ som
bekant •— kan förhöjas eller framlockas af
så pass ometafysiska ting som alkohol, eter,
opium etc.).
Ja, käre Professor Hans Larsson, nu har Ni
lidit, hvad Edra gärningar värda äro. Ni drar
upp våra stackars hjärnor så att de aldrig vilja
stanna. Och det är inte för mycket, att Ni
får njuta en smula af gnisslet och felslag på
spräckta klockor.
Häromdagen hade jag det nöjet att få
presentera Er för min fru. I Lundagård som sig
höfves. Ja, det skedde på afstånd. Allting sker
nu för tiden på afstånd.
God jul!
E. tacksamme
Hjalmar Bergman.
Ni blir allt förskräckt, när Ni tar upp den
här luntan.
Någon så utförlig beskrivning av Hjalmar
Bergmans egen hand, hur han upplevde sitt
arbete och sin ingivelse, har man hittills inte
haft vad det gäller hans yngre produktion;
hans bekanta intervjuuttalanden om sin
arbetsmetod hänför sig ju till de sista åren av
hans liv. I ingetdera fallet beskriver han
arbetet som en hård möda, som ett segt bekämpande
av motstånd: själva ingivelsen upplever han
som om ”stegen länkade sig själva”,
organiserandet av den innebär en lustbetonad
snabbhet, liksom han 1929 förklarar att det är ”ett
ögonblicks verk” att utforma de tankar,
problem och minnen som livet avlagrat till ett
händelseförlopp; nedskrivningen är ”mera en
expeditionssak”. (Är inte redogörelsen för
”arkivet” och ”notiserna” en motsvarighet till
den undermedvetna ”dossier”, det
”minnes-arkiv”, Bergman omnämner i föredraget
”Karikatyr och kliché” 1929?) Men det är en
skillnad i aktivitet i de båda beskrivningarna:
medan Bergman under de senare åren tecknar
bilden av sig själv som den mottagande, utsatt
för trycket från minnets avlagringar, uppträder
den 29-årige författaren med en impulsiv
lätthet och rörlighet: han är regissören på språng
som avväger, bedömer, flyttar, befaller. I
denna beskrivning har man åtskilligt av
stämningsläget i historierna om Leonard Loewen:
en bakgrund till mycket av det karakteristiska
hos figuren och i hans sätt att uppfatta
omvärlden.
113
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
