Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Vilgot Sjöman: Leonard Loewen och verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILGOT SJÖMAN
3
Denna omvärld består av tre olika hus i
någon svensk småstad; och vad som händer
Bergmans figur, den lille adelsmannen och
artisten, är ju att han gör allt vad han kan för att
bli accepterad som en duglig samhällsmedlem
av de tre husens innebyggare. I huset nr 47 vid
Stenbrogatan är han ett slag nära att lyckas,
men i det avgörande ögonblicket står han där
utstött, oskyldigt misstänkt för mord. Tiden i
”Thoméi gård” är från början till slut en
förnedringens tid, han har pengar varken till mat
eller hyra, och den slutar med att han än en
gång inmanas i häkte, därför att han med stulna
pengar velat rädda en ung flicka ur en gammal
gubbes våld. Slutligen omhändertas han av ett
gammalt par i ”Gula huset”: ivrigt försöker
han reda upp husets affärer men står där till
sist hjälplös, medan virveln stormar förbi.
Det är en skildring av en människas kamp
för sin värdighet, yttre och inre: tre historier
om självkänslans förödmjukande och
krossande (liksom ”Herr von Haneken”). Alla de
tre husen, där Loewen genomgår sitt bistra
martyrium, är realistiskt beskrivna,
lokaliserade till den småstad, som 5 år senare får
namnet Wadköping; men samtidigt är de
givetvis symboler, miniatyrbilder av tillvaron, av
de sociala relationernas värld: här utspelas
små bittra moraliteter som beskt demonstrerar
en hjälplös människas hjälplöshet, det
uppoffrande ädlas vanmakt inför ”tillvarons
realiteter”. Loewen kallar 47-ans hus ”ett litet
samhälle med fullt utbildad rangskala” som
han vill ”revolutionera och demokratisera”;
Thoméi gård är ”ett förbannat näste, men jag
har anpassat mig efter dess former”: ”När man
trängt in i ett samhälles tankegång, när man
äntligen kommit så långt, att man tänker på
samma sätt som det hus, i vilket man bor, då
finner man vanligen en eller annan möjlighet
att uppehålla livet.” Gula huset slutligen är
tydligt nog hemlöshetens symbol.
Läsaren som betraktar den första novellens
”sällsamma interiörer” vet varken ut eller in,
menade John Landquist i sin recension, då
boken utkom 1913. Böök finner på samma
sätt att ”samtliga figurerna te sig mer eller
mindre gåtlika för oss”, men de äga dock alla
”fasta och klara konturer. Skådespelet har
någonting av det på en gång påtagligt
realistiska och obeskrivligt mysteriösa, som
frapperar i ett lyckat marionettspel” (skrev Böök om
de första 100 sidorna av boken, alltså fram till
kap. 6 av Thoméi gård). Varför gåtlikt och
sällsamt, och varför ändå detta intryck av fasta
och klara konturer? Varför marionettspel?
Lyckas inte läsaren penetrera husets
förhållanden och hyresgästernas kvalitet, så beror
det på att inte heller Loewen lyckas med det.
Den enda konflikt han får direkt inblick i,
gäller direktör Edbergs äktenskap; men de
inblickarna resulterar bara i desto större
oklarhet. De båda makarna plågar varann, om natten
genomträngs huset av tjut från deras
lägenhet (uvtjut, tycker Loewen). Men vem plågar
egentligen vem? Mannen? Nej, det tycks vara
hustrun. När hon under spökfesten påträffas
död i sin säng, vet man inte om det är mord
eller självmord: vad har egentligen hänt?
”Skugglikt opersonliga” tycker man vid
första läsningen om dessa bifigurer. Funderar
man över orsaken, finner man en förklaring i
detta att man aldrig får se insidan av deras
själar. En annan förklaring är rent teknisk.
Hj almar Bergman, som 3 år tidigare med Hans
Nåd gav lysande prov på sin förmåga att
individualisera med en karikatyristisk replikkonst,
skildrar denna gång händelserna i just denna
första berättelse med högst ett dussin direkta
repliker. De flesta figurerna är stumma:
fäk-tande utan röster1. Fru Dehmel, för vilken Loe-
1 Kan stumfilmen ha spelat in? 1917 skrev han sin
första filmnoveil, och hans vidare intresse för
stumfilmen är välkänt. Men redan 1909, då novellen
”Järnvägsresan” (Amourer) skrevs, anspelar han på filmen
(att se ut genom snälltågets fönster är som att sitta ”på
första plats och åse en kinematografföreställning”).
Vad Loewen angår, så vaknar han mitt i natten, slagen
av eld-skräck: ”tumlar omkring i butiken, fumlar
kring skåpen, häver mig på magen över disken”, dvs.
uppför en mindre slapstickfars. Vad tillägger
Bergman då? Jo, att Loewen ”uppför ett helt
biografnummer” !
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
