Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Vilgot Sjöman: Leonard Loewen och verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEONARD LOEWEN
wen gör sin cour, är ingenting annat än ett
fylligt hull, ett gudaskönt hårsvall: hon är helt
replikstum. Direktörsfrun Edberg är ”en docka,
vars talmekanik är konstruerad för en och
samma fras”, osv. Och när Bergman emellanåt
porträtterar figurernas yttre, vad fäster han
sig då vid? Detta dockaktiga. Direktörsfrun
Edberg har ”ett runt, skärt och vitt
dockansikte”, med runda, utstående ögon och ett
nästan orörligt ansikte, och hennes dotter är
”ytterligare en docka” med ”lika stora, runda,
glasartade, utstående och obarmhärtigt
orörliga” ögon som modern har.
Får man inte höra hyresgästerna i 47-an tala,
så får man i stället desto utförligare besked om
hur de rör sig. Direktören är en ”sublim hane”
som pöser och sväller, klatschar med piskan och
hoverar sig. Den puckelryggige portvakten gör
les honneurs, nalkas ödmjukt en skock pösande
damer, men sticker plötsligt fram huvudet,
skrattar fräckt och skjuter rygg.
Läroverksadjunkten ”suger in läpparna och smackar”,
och Loewen själv rör sig plötsligt och hastigt:
de korta, precisa meningarna i presens
förstärker intrycket av en slags exakt knyckighet:
inrit, ut-in. Se bara hur han behandlar fru
Göransson, portvaktsfrun! ”Mitt i natten springer jag
således upp, drar fru Göransson genom
vesti-bulen in i hennes kammare, klär om henne,
sätter på henne sidenet, för upp hennes
neddragna mungipor, osv.” Han handskas med
henne som om hon var ett kolli: en blunddocka.
Med en rent chaplinsk precision! Men framför
allt handskas han med henne på samma sätt
som regissören Hjalmar Bergman beskriver att
han arbetar med sina pjäsfigurer i brevet till
Hans Larsson! Intrycket av marionettspel är
inte oförklarligt.
Mest levande i denna första novell är den
lilla gatflickan, dostojevskijdöpt till Sonja: här
kommer det några själsrörelser med i bilden,
Loewen får veta något av hennes små
bekymmer. Och hon får i gengäld hälften av alla
repliker på sin lott!
Den andra novellen har inte den förstas
koncentration, och i den knyckigare handlingsfölj-
Stina och Hjalmar Bergman i Bad Nauheim 1912.
den ges det plats för både repliker och
utförligare karakteristiker än nyss. Arbetaren
Viberg med sin slokhatt är påtaglig som typ;
mindre flickan Agnes i sin bleka
undergivenhet. Långt mer detaljerat återger Bergman då
deras motbjudande kontraster: flickans mor,
den hiskliga fru Ekström, och gamle gubben
Thoméus. Fru Ekströms ansikte är ”underligt
ålderslöst”, hyn är ”hård, porslinshård”,
munnen lyser ”som ett karmosinstreck på vitt
porslin”, och så hennes ögon! Ena gången beskrives
själva hennes blick: den ”är icke brännande,
icke åtrående, icke fräck, ännu mindre är den
god eller djup. Den är medvetslös, hisnande
medvetslös”; och nästa gång sägs hennes ögon
vara ”som väl utförda emalj ögon, klara,
glänsande” — beskrivningarna förefaller inte utan
vidare kongruenta. Gubben Thoméus’
bondeklädsel beskrivs, men framför allt hans
beha-vior: hans fjantiga gång med raka knän, ”med
armarna uppdragna, tryckta in till sidorna som
en jäktad människa. När han talar,
gestikulerar han med högra armen och liknar då en
klockare, som är sysselsatt med att lösa
världsgåtorna.” Var gång Thoméus återkommer i
berättelsen, så antingen ”vevar” han med armen,
115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
