Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Vilgot Sjöman: Leonard Loewen och verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILGOT SJÖMAN
eller rullar den ”som en garnvinda” eller blir
han liggande en bra stund, ”sprattlande med
ben och armar lik en mekanisk docka”. I själva
verket är gubben Thoméus en föregångare till
marionettspelens herr Sleeman med de hasande
stegen, den makabra gången, till synes
anständig, i verkligheten liderlig; och flickan Agnes
är som Ann-Marie i marionettspelet utsedd till
offerlammets roll. Arbetsgivaren Tunberg, i
övrigt oporträtterad, fångas i en snabb bild, när
han ”vänder sig och snabb som en känguru
skumpar han in på sitt kontor”; och den lilla
pojken Archi med sin underligt benlösa kropp
stirrar med runda ögon, sen ”faller han
plötsligt liksom knäckt mot mitt knä. Han är mjuk
som en vadd-docka.”
Det mesta i denna andra novell låter sig
följas som ett realistiskt sammanhang; men
fortfarande träder man inte in i bifigurernas
känslovärld. Det är silhuetter man ser, många
gånger spöklika fasader av människor.
Annorlunda är det med den sista Loewenhistorien:
här uppträder plötsligt ett par realistiskt
utförda porträtt av ett åldrande gammalt par, till
vars inre värld det lämnas många nycklar.
Varpå beror skillnaden, omslaget?
4
Grubblar man över den egenartade
stämningen i den första historien och över
förskjutningen novellerna sinsemellan, kan man till en
början fråga sig, varför Hjalmar Bergman i
denna prosabok använder sig av svensk
sam-tidsmiljö, enkannerligen stadsmiljö. Av hans
första romaner skymtar sådana bara i ”Blå
blommor”, i övrigt dominerar romantiska och
historiska miljöer. Första gången han vänder
sig till sin bergslag i och med ”Hans Nåds
testamente” är det ju också fråga om förgången
miljö, 1800-talet; och när han fortsätter att
göra det i böckerna efter Loewen, så är det
alltjämt historisk tid det är fråga om, i alla tre
bergslagskomedierna. Riktig samtidsskildring
i prosaböckerna finner man endast i
”Amou-rer”, men där är ju miljön rätt igenom italiensk.
Man kan svara en sak: att Bergman letts
fram till den svenska småstaden och sin egen
samtid genom den närmast tidigare boken,
stadskrönikan ”Vi Bookar ...”. 47-ans hus som
Loewen kommer till ligger vid Stenbrogatan,
och den gatan känner vi igen från ”Vi Bookar”,
för i nr 4 bodde friförsamlingen Zionsborg: i
slutet av stadskrönikan har vi också hunnit så
långt, att den första biografen installerats i
staden (”med självlysande skylt och de
elektriska lågorna framför dagsprogrammet”). Men
då återstår det att förklara de verkliga
olikheterna mellan dessa båda stadsskildringar:
efter ”Vi Bookars” krönika, myllrande av
anekdoter som relateras av en intresserad men dock
högst opersonlig berättare, kommer
”Loewen-historier” med sin helt väsensfrämmande
teknik, där alla de förvirrade händelserna i huset
nr 47 speglas genom Loewens ögon och
gestaltas på ett utpräglat symbolsätt. Ty i motsats till
de andra bergslagsböckerna finns det ju här
inget historiskt anekdotstoff av samma slag
som i dem. Varifrån kommer det ursprungliga
greppet, uppslaget till den första
Loewenhistorien (som också från början var avsedd att bli
den enda) ?
Jag skulle tro att det kommer från
kammarspelens Strindberg. Det är ju motivet
framför allt från ”Spöksonaten”, som här
återvänder: hyreshuset som bakom sin fasad visar
sig dölja ett nystan av intriger. Loewen har
redan från början den strindbergska
lyhördheten: han har, säger han, ”en obehaglig,
närgången känsla av människorna, som leva i detta
hus”; men dessutom är ju också huvudmotivet
i husets intriger rent strindbergskt i både
uppslag och utformning. I det olyckliga
äktenskapet i 47-an, där de båda makarna pinar
varandra och plågar grannarna med
fruktansvärda tjut om nätterna, faller slutligen den
mesta skulden på hustrun; hon har,
konstaterar Loewen, ”för länge sedan sugit musten ur
honom”, dvs. mannen. ”Vad som nu felas i
hennes lycka är endast att efter all andlig
tuktan även få ge honom ett ordentligt kok
stryk.” (!) Den kvinnan känner vi igen på
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
