Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Vilgot Sjöman: Leonard Loewen och verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEONARD LOEWEN
den strindbergska gången. Och så kulminerar
händelserna till på köpet i en mardrömsaktig
spökdiné, en fest som i Loewens ögon är
”hisklig, vidrig alltifrån förberedelserna”. En
detalj : vid ankomsten till 47-ans hus lämnar
Loewen en beskrivning av själva husfasaden,
som stilistiskt är en ren scenbeskrivning, med
korta satser, utelämnade verb och anvisningar
om vad som finns ”till höger” och ”till vänster”
■—■ just så som Strindberg startar
”Spöksona-ten”. Man kan svara att den detaljen var
naturlig för Bergman eftersom han också var
dramatiker, men jag tror att sammanträffandet är
betecknande.
Men Strindbergs mönster1 har, skulle jag
tro, varit omedvetet: givit en fruktbar impuls
på ett stoff som var Bergmans eget. Han läste
mycket, hade uppenbarligen sugit till sig ett
skiftande litterärt material, som vid en lätt
beröring utlöstes i en ny, högst personlig
fantasiverksamhet. Strindberg trolltog redan den unge
Bergman, vars första pjäsförsök (”Strid”,
skrivet senast 1903) är ett eko av ”Till Damaskus
I” av 1898, det första drama där Strindberg
upplöser verklighetsbilden; sista akten av
Berg-man-pjäsen är också enligt Linder ett
”drömspel”. Och 21 år gammal skrev han till Ellen
Key: ”Shakespeare var min första stora
bekantskap, sedan Ibsen, sedan Strindberg. Så
stora bekantskaper gör man inte utan vissa
förluster.” Så kände han det 1904. 1913 var
förlustrisken obetydlig, Strindberg har gett ett
incitament men historien om 47-an har
alltigenom sin personliga bergmanska stil,
Strind-bergsreminiscenserna är högst underordnade.
Vad den bortrivna fasaden blottar är bl.a. ett
äktenskapshelvete — men framför allt är det
driftskällaren. I nattens belysning förvandlas
11908 hade Hjalmar Bergman premiär på ”Fru
Vendias kedja” på Dramaten och reste därför upp från
Örebro tidigast de sista dagarna i jan.; han var hemma
i Örebro igen i början av mars, berättar Linder i sin
avhandling, s. 240 f. Strindberg skrev och tryckte sina
kammarspel året före, och ”Spöksonaten” togs upp på
Intiman 1908, den 22 jan. och gick till den 20 mars,
inalles 12 gånger. Var Bergman helt absorberad av sin
egen premiär eller hann han med att tillsammans med
sin fästmö gå på Intiman?
hyresgästerna till hanar och honor, som nästan
graciöst figurerar mot varann i
parningslekar-nas pantomim. Det är Hjalmar Bergmans eget
signum, ”Freud före Freud”.
Med Strindbergs hjälp kan man sålunda till
en början få åtminstone en acceptabel
förklaring till samtidsmilj ö i förening med
mardröms-stämning i den första novellen. På samma sätt
som Strindberg valde huset på Karlaplan för
sin spöksonat, så tycks Bergman, enligt Erik
Hj. Linders undersökningar, ha tänkt på
Karls-lundsgatan i Örebro — ”Loewenhistorier”
tillkom efter nya vistelser i Örebro1 och ger ju ett
otvetydigt intryck av färskt iakttagen
verklighet. Mardrömsstämningen återkommer sen, i
en rent naturalistisk iscensättning, i den andra
Loewennovellen, framför allt i samband med
den hiskliga fru Ekström som, om man så vill,
kan sägas ha strindbergska
kokerskeproportio-ner, häxlikt motbjudande; mardrömskänslan
vidmakthålls på ett (också Kafka-)
karakteristiskt sätt genom vulgära detaljer: fru Ekström
kliar sig på bröstet, jungfrun står och petar
näsan. Strindbergsdragen är här i sin påtagliga
form eljest borta; men det intressanta är att
liksom Strindberg —■ och som sedan Kafka —
vinner Bergman drömstämning, inte bara
genom att beslöja, utan också genom att skarpt
framhäva konkret realistiska detaljer, genom
en intensifiering av en minutiöst, pedantiskt
iakttagen naturalism: samma suggestiva
företeelse, som Olof Molander byggt sina
Strind-bergs-insceneringar på.
I den tredje Loewennovellen ska man
slutligen förgäves leta efter Strindberg. Men här
är också drömstämningen borta.
När vi i denna sista novell också plötsligt
konfronteras med ett par utförda figurporträtt
— utan marionettkaraktär som bifigurerna
tidigare haft — så betyder det en förskjutning
1 Det framgår av brevdateringar i Johannes Edfelts
anmärkningar till Samlade Skrifter, del VII. — Men
i Hälsingborg, där Loewenboken skrevs, fanns vid
sekelskiftet en Thomés gård vid järnvägsstationen:
den beskrivs som kryllande av skrofulösa barn mellan
träkåkarna innanför ytterhuset av sten — man tänker
på Loewen som ger gotter åt ungarna i ”Thoméi gård”.
Namnlikheten är i vart fall frappant.
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
