Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Vilgot Sjöman: Leonard Loewen och verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILGOT SJÖMAN
i intresset hos Bergman: inte Loewen, men det
gamla paret som Loewen bor hos, får bestå
huvudämnet åt berättelsen. Nu är det ju också
så, att i denna novell finns instoppad en
redogörelse för det gamla parets ungdomsöden
— och dessa ungdomsöden har Bergman
skildrat i en annan berättelse: ”Fru Gunhild på
Hviskingeholm”. Denna trycktes först i
Bonniers månadshäften 1914 och togs med i
volymen ”Dansen på Frötjärn” året därpå. Vilken
skrevs då först, Loewennovellen eller
berättelsen om fru Gunhild?
När det gamla paret i den sista
Loewennovellen skymtar i Loewenbokens början, ägnar
Bergman dem inte stor uppmärksamhet: han
känner dem bara i egenskap av föräldrar till en
av Loewens parisvänner, Bernt Bourmaister,
och därför kallas de bara för ”de gamla”,
gubben för ”den snälle gamle Bourmaister”. I den
andra novellen får de plötsligt både namn och
titel, blir fru Judith och överste Henrik B.; här
blir Loewen släkt med översten. Dessutom visar
det sig att den man, som Judiths mor älskade i
sin ungdom, då han ännu var en ung fänrik,
ligger begravd på stadens kyrkogård, död som
general. Genom gravstenens text får vi veta, att
denne general Bourmaisters andra hustru var
en ung flicka, som dog vid 24 års ålder — och
att ålderskillnaden mellan dem var 61 år. Den
unga flickan och den gamle mannen — Knut
Jaensson har funnit motivet på minst elva
ställen i Bergmans arbeten: här uppträder det
återigen, i en rent rebusartad form. Men sin
grymmaste belysning får motivet denna gång, när
man tänker på att denne general Bourmaister,
för vars skull en ung flicka offrats, är samme
yngling, som fru Gunhild en gång älskade men
inte fick, därför att hon giftes bort med — den
åldrige, fule Abraham Lilja på Hviskingeholm,
ett förhållande som till sist drev henne in i
sinnessjukdom. Vidare: det gamla paret, som
lever i gula huset, desillusionerade och
ensamma efter ett mondänt liv med erotiska
utflykter åt var sina håll — det är samma par som
i berättelsen om fru Gunhild uppträder som
svärmiskt älskande, ungt hoppfulla och fram-
tidstroende, ty fru Judith är fru Gunhilds
dotter. Så gick det med de ungdomarna! Precis
som med Blenda och Per, när dessa förvandlas
från svärmiskt förälskade ungdomar i ”Hans
Nåds testamente” till de trötta och ensamma
vuxna i ”Vi Bookar ..där Per blivit en
beryktad hanrej och Blenda orsaken till sin mans
ryktbarhet. Mönstren vecklar ut sig för
Bergman med påfallande konsekvens; och metoden
med kontrasterna från en bok till en annan är
karakteristisk för Bergman: den kräver bara
att läsaren har omgivande berättelser presenta
för att sammanhangen ska framstå klart och
anspelningarna ska få sin fulla räckvidd.
När man ser hur paret Bourmaister på detta
sätt får alltmera profil från den ena
Loewen-berättelsen till den andra och hur fru Gunhilds
öde dras in i boken, vill man tänka sig att
berättelsen om fru Gunhild skrivits någon gång
samtidigt med ungefär den andra
Loewennovellen. Det material som Edfelt lägger fram i
anmärkningarna till band VIII av de Samlade
Skrifterna bekräftar också saken. Bergman
skrev färdig den första Loewennovellen i sept.
1912, la den omedelbart på posten i
Hälsingborg, varpå den inflöt i Bonniers
Månadshäften, nov. och dec.- numren. I oktober
skrev han sen fru Gunhilds berättelse — och
i februari följande år postade han de två
återstående Loewenberättelserna till förlaget.
Varpå boken utkom i maj. Det lockade honom att
gestalta fru Gunhilds unga dotters och hennes
kavaljers vidare öden och vuxna liv: så kom
deras historia att bli huvudsaken i den sista
Loewenhistorien och inte längre i första hand
Loewens upplevelser. Ur den synpunkten kan
man instämma i Bööks kritik, att ”i och med
detta har boken också mistat sin konstnärliga
idé”. Men Böök hävdar dessutom något annat,
nämligen att Loewenfiguren i denna berättelse
tycks ha ӌtervunnit balansen och den
demoniska brist på självbevarelseinstinkt, som gjort
honom till omständigheternas värnlösa lekboll,
har numera ersatts av en helt borgerlig
förnuftighet”, och det är inte riktigt: han har
ännu inte återvunnit balansen (tänk på det
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
