Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Vilgot Sjöman: Leonard Loewen och verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEONARD LOEWEN
desperata skottet mot j uvelhandlaren!) och
allt-jämt är han en ödets värnlösa lekboll. Att Böök
inte nöjer sig med att kritisera den tredje
berättelsen för svagheten med det detektiviska
intrigspinneriet kring de två försvunna juvelerna
beror på att han vill sluta recensionen i en
principuppgörelse med Bergman: han vill visa, att
än en gång har Bergmans ”säregna förkärlek
för det bisarra lockat honom på villospår:
bisarreriet leder till det ofruktbara, och
ofruktbarheten till det vidunderliga och romaneska
som blir sista utvägen.” Svagheten i denna
novell vill Böök alltså använda som ett vapen för
att utdöma just den egenskap — förkärleken
för det ”bisarra” — med vars hjälp Bergman
likväl skapat den del av boken, som får Bööks
starkt positiva värdering.
Hjalmar Bergman själv yttrar sig hårdare än
någon annan om det svaga i den sista
berättelsen: hans försök att här sammantränga ”hela
Judith Liljas historia” resulterade i ”en usel
detektivnovell” (brev till Tor Bonnier, 2. 10.
14, S. Skr. del X, s. 385). Orsakerna till den
”olyckshändelse” som han anser ha drabbat
Loewenhistorier, visar sig i Bergmans egen
beskrivning vara högst påtagliga: dels har
plånboken tvingat honom att hasta, dels har
Tor Bonniers rynkade ögonbryn inför alltför
tjocka böcker tvingat honom till
sammanpressning.
5
Vad finns det nu för anledning för läsaren
att beteckna atmosfären i de två första
Loewen-novellerna som ”drömartad”? Ger Bergman
själv några indikationer i den riktningen, eller
är det hela beroende på läsarens tolkning och
subjektiva tycke?
Den vackra fru Dehmel går förbi på gatan,
och från sitt fönster förklarar Loewen (som
aldrig sett henne förr) att han älskar färgen
på hennes hår — olyckligtvis råkar han just då
vara ”iförd rödblommig nattskjorta”. Loewen
går på visit, bugar sig — och skjuter fram
värdfolkets egna stolar, ber dem varsågoda att ta
plats. Mitt i natten ringer han som hastigast
(med katten i famnen) på hos direktör Edberg,
tillsäger denne ”att vara tyst, att icke plåga sin
hustru och att icke störa min nattro”. ”Det var
kanske att gå för långt”, anmärker han efterpå.
Uppmorskad av en sup eller två griper den
undernärde och kraftlöse Loewen helt plötsligt
sin hatade arbetsgivare (som kommit på visit
hos Loewen) och vräker ut honom genom
fönstret.
Det är ju för oss typiska drömhandlingar,
utmärkta av drömmens karakteristiska
djärvhet och tyngdlöshet — troligen också för
Hjalmar Bergman. Men kanske är de mindre
inspirerade av drömbeteende än av O. A.:s
teckningar av ”mannen som gör vad som faller
honom in”?1
Elur ska man då se på de erotiska
händelseförloppen? Så snart Loewen lyckats hävda sig
socialt inför fru Dehmel och vunnit tillträde
till henne — denna konturlöst tecknade kvinna,
som ingen annan uppgift har än att sugas till
och från olika män i 47-ans hus — då erövrar
han henne lätt och självklart: förbigår helt
suveränt den sublimt hankraftige direktör
Edberg, och förhållandet till fru D. utvecklar sig
med en så ”rasande hastighet”, att Loewen själv
känner behov att ”moderera farten”. Och detta
är samme Loewen som blivit avvisad av sin
älskade, pariskokotten Babette, därför att han
var för gammal. Episoden skildras med en viss
ironisk lyster, som främst gäller den sköna,
tomma fru D.: Loewen själv vet om att
erövringen av henne är en kompensation för det
1 Bernhard Tarschys har samtalsvis pekat på det
gemensamma mellan Loewen och O. A. :s figur. —
”Loewenhistorier” börjar ju också med en scen som
kunde vara klippt ur Strix, ett slags skämtserie med
bild 1, 2, o.s.v.: den elegante Loewen med sin katt
contra den tjockskallige polisen, ordningsmaktens
höge handhavare. Med vilken raljant elegans och
ironisk lust identifierar sig inte Bergman här med
Loewen-figuren — i en satirisk, anarkistiskt-bohemisk
revolt mot konventionerna, mot det samhälle som
utestänger Loewen: som knappast är värt att man
engagerar sig i det, men som man tyvärr måste uppehålla
sig i. Efter denna raljant lätta hållning hos Loewen,
då han inte tar 47-ans hus på mer allvar än ett slags
sagovärld, brister det plötsligt igenom för honom, som
ett slags straff för hans övermod: han faller mot botten
— infångad, hjälplös i mörkret. Det är bokens
karakteristiska, snabbt mörknande kurva.
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
