Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Vilgot Sjöman: Leonard Loewen och verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILGOT SJÖMAN
Författaren till ”Loewenhistorier”.
svidande nederlaget hos Babette1, men i
läsarens ögon är erövringen inte mer verklig än en
drömerövring, och hela förloppet framstår som
en drömuppfyllelse. Och när den utsvultne och
förnedrade Loewen i den följande berättelsen
vidhåller att det är hans ”sista vilja” att stå
emot den motbjudande fru Ekströms attacker,
står det från början klart att den ”löjliga
striden” kommer att sluta med nederlag och att
detta nederlag egentligen är mer frivilligt än
vad det är framställt; det framstår som en
oundviklig, egentligen eftersträvad
underkastelse. Babette dras inte denna gång in, men
sammanställd med den förra historien i 47-an
får upplevelsen med fru Ekström samma
karaktär av kompensationsdröm, denna gång i
mar-drömssättning.
Förhållandet får sin ytterligare belysning,
om man går till Bergmans originalmanuskript,
där några partier strukits före sättningen. När
Loewen bäddat åt sig för natten ute i vedboden,
ligger han skrämd och lyssnar till polisens steg;
varpå han för bokläsaren meddelar att han
följande morgon längtar ohyggligt efter den
besk fru Ekström brukar bjuda på. Under
natten har han nämligen, enligt manus, fått besök
1 Namnlikheten mellan Babette och Maurette i ”En
döds memoarer”, Hamburgavsnittet, är ingen
tillfällighet: Jan Arnberg i den senare boken står i samma
slavlika beroende av Maurette som Loewen inför
Babette; och den fylligt vackra och praktfulla Maurette
är typlik fru Delunel.
av den hatade förfölj erskan: han har hört hur
det börjat flåsa och trott att det var en hund.
Då hör jag någon hviska:
”Leonard — Leonard —”
I hastigheten svarar jag. Det är fru Ekström. Hon
trefvar sig fram, vältrar undan lådorna. Hon sjunker
ner bredvid mig, trefvar i täcket och jag hör hennes
brunstljud:
”Söte kar, söte kar —”
Det första anfallet går emellertid öfver, och hon
känner sig ruggig. Det är också kallare i natt. 5 grader.
Hon börjar tala om sin varma bädd. Hon talar om
besken. Hon talar om mat.
Det finns i hela mitt hufvud bara ett ord, som jag
ropar gång på gång:
”Satkäring — satkäring —• satkäring —”
Jag vet icke hur länge det varar. Men jag blir
ensam.
Loewen lockas följande natt ur sin vedbod
av fulla bönder, som bjuder på en och flera
supar; till slut sitter han dödfull och omtöcknad
på pannmuren inne hos den hatade fru
Ekström. Manuskriptet tillfogar:
När jag vaknade var jag sjuk, och fru Ekström
hjälpte mjg ut på gården. Sedan somnade jag om.
Fram på förmiddagen vaknade jag till fullt
medvetande. Fru Ekström var då redan klädd och allting
i rummet ordnat och fint. Jag låg stilla och iakttog,
att fru Ekström gick nätt och tyst på tåspetsarna. Hon
blef varse, att jag var vaken. Då lyfte hon mig till
hälften upp ur sängen och kramade mig hårt. Hon lade
mig åter ned, och jag låg stilla. Hon kokade kaffe åt
mig och ställde en bricka vid sängen. Därpå strök hon
mig öfver håret och sade med moderlig stolthet:
”Jag visste väl, att du var karl.”
Jag låg alltjämt stilla. Af natten mindes jag
ingenting. –––-,
vilket stycke i den tryckta texten är ersatt av
meningen: ”Av natten har jag icke något
minne.” Dessa strykningar är visserligen
utförda av Bergman men på Tor Bonniers önskan
— Edfelt publicerar i sina anmärkningar
utdrag ur deras brevväxling, hållen i en
raljerande ton — eftersom förlaget fruktade för ”det
odjuret publiken”. Texten är väl inte helig,
men när Bergman själv inte tänkt sig några
strykningar, kan det tyckas att de samlade
skrifterna borde innehålla den ursprungliga texten.
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
