Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Vilgot Sjöman: Leonard Loewen och verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEONARD LOEWEN
I Loewens ögon är hela denna historia med
fru Ekström otäck som en mardröm: han
uttrycker det direkt när han liknar den tioåriga
och mycket försigkomna flickan Stella (som
oupphörligt påminner Loewen om hans Josef
-roll i förhållande till Potifars hustru—fru
Ekström) vid ”en liten darrål. Hon slingrar fram
genom mina mardrömmar”. Och när det gäller
händelseförloppet i 47-an leder Bergman på
samma sätt in läsaren på drömspåret: vid en
återblick över tiden i 47-an finner Loewen
alltsammans står inför honom ”som en hisklig och
obegriplig dröm”.
Går man vidare in på de viktigaste
episoderna, ska man finna hur Bergman där själv i
de flesta fallen drar in drömmen som
jämförelse. Och framför allt ska man finna, vilka
personliga betingelser hos Hjalmar Bergman
det egentligen är som utlöser denna
drömkänsla hos hans hjälte.
Sen Loewen tagit sig för något så ovanligt
som att kasta ut sin arbetsgivare genom
fönstret, vaknar han mitt i natten, plötsligt fylld av
skräck för polisen; han kastar på sig kläderna
och rusar ut.
Det är en vacker natt, månljus, icke så kall.
Telefontråden i husknuten sjunger som en humla. Eller
också är det ljudet av den där lilla rännilen, som finns
i varje evighetsdröm.
Jag känner, att jag är den eviga och oföränderliga
stommen i en lång, för lång maskerad. Agnes kommer
fram till mig. Och hon är samma kvinna, som jag alltid
mött. Icke samma mask, men samma kvinna. Vi stå
inför varandra, tysta, blida till sinnes, ingenting
ångrande, ingenting sökande, ingenting saknande.
När vi började tala, ha vi kanske redan talat
länge.–––-
Sin förnimmelse av overklighet uttrycker
Loewen här både i känslan av ”evighetsdröm”
och i maskeradsymboliken; men också
insce-neringen är orealistisk. Han träffar Agnes som
i drömmen, utan någon överenskommelse: helt
oförmodat, men utan att det känns egendomligt,
finns hon bara där och ”kommer fram till mig”.
En annan gång, i 47-an, går Loewen på
visitrond. Han slår sig ner hos direktörsfrun
Ed
3 BLM 1951 II
berg och konverserar henne och hennes dotter
för full maskin, men de båda kvinnorna är tysta.
Jag får plötsligt den bisarra tanken, att mor och dotter
lurat mig in i detta mörkröda rum för att tyst och
metodiskt strypa mig eller skära av min strupe. Jag gör
också en matt rörelse för att stiga upp. Men stolen är
mjuk och låg, det hela blir blott till en fånig sprattling
med benen. Då säger frun ännu en gång:
”Ja, min man är inte hemma.”
Varifrån kommer ”den bisarra tanken”?
Förklaringen är enkel. Husets dotter (med de
stora glasartade, obarmhärtigt orörliga
ögonen) har satt sig — bakom Leonard Loewen.
Detta nämner Bergman helt hastigt, utan att
förklara någonting.
Man behöver bara läsa vad Erik Hj. Linder
berättar i sin profilteckning av diktaren om
Alma Söderhjelms omåttliga förvåning inför
Bergmans beteende på restaurang, då han
irrade runt (i själva verket för att finna ett
bord där han kunde ha ryggen skyddad), eller
tänka på den kända episod från Bergmans
ungdom, då han på en mörk väg hörde steg
bakom sig och i panisk skräck rusade på en
fridsam kvällsvandrare och var nära att strypa
honom, för att förstå att Loewens situation är
av det slag som hos Hjalmar Bergman själv
skulle ha utlöst en panisk skräckkänsla.
Men just en sådan scen får genast något
overkligt över sig: de båda stelt stirrande
kvinnorna och så Loewen som bara sjunker ihop,
sprattlande med benen i drömmens
maktlöshet. ■— Loewen uttrycker inte i ord någon
sådan drömkänsla, men att han skulle ha
kunnat göra det visar en andra episod, där
situationen är av samma slag som denna.
Under tiden i Thoméi gård har Loewen
gripits av ”polisskräck”. En dag på en
gatu-promenad får han en signal uppifrån ett
fönster; det är en dam han känner. Men plötsligt
vågar han inte lyfta på hatten, inte ens blinka.
Varför? ”Jo, därför att det stod en polis strax
bakom mig”, förklarar Loewen. Och så börjar
Loewen nysta upp en utförlig förklaring till
hur han gripits av denna rädsla för polisen,
då han första gången bjöds på hembränt hos
121
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
