Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Vilgot Sjöman: Leonard Loewen och verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILGOT SJÖMAN
fru Ekström, osv. I själva verket är det
emellertid så, att det inte bara är polisen som står
bakom Loewen denna gång: alla de
förbi-promenerande har stoppat upp och står nu —
”hela gatan” I — och stirrar på samma fönster
som den förstelnade Loewen. Men varken denna
omständighet eller detta att polisen ställt sig
bakom Loewen, vilket för Hjalmar Bergman
själv skulle ha varit den avgörande
skräckutlösningen, bryr sig Bergman om att åberopa
som förklaring: torgskräcken och rädslan för
överfall bakifrån förbigår han. Alma
Söder-hjelm fick heller aldrig någon förklaring till
Bergmans beteende: han angav ständigt nervöst
undanflyende skäl. ”Skräcken lurade ... hur
hade han kunnat bekänna något sådant?”
(Linder, profilteckningen, s. 25.)
Det viktigaste är emellertid att Loewen här
oerhört distinkt säger ifrån, hur upplevelsen
på gatan verkade på honom. ”Det var den
vidrigaste dröm, jag haft. Och det var icke någon
dröm.” (kurs. här). Det är mer än tydligt
besked, det är den finaste nyckeln både till
”Loewenhistoriernas” teknik och innebörd, till
denna växling mellan drömmens plan och
verklighetens som i praktiken blivit deras finaste
verkningsmedel. Koncisare kan inte Loewens
grundläggande upplevelse infångas.
Verkligheten är en vidrig dröm, och ändå är den inte
någon dröm.
Varför är det så, varför är världen en
mardröm? Vari består egentligen, kan man fråga,
för Hjalmar Bergman ”det vidriga” i
verkligheten ?
Det är inte bara detta med grymheten: att
människorna vart Loewen kommer pinar och
plågar varann. Det avgörande är att livet är
ruttnare än man nånsin kunde tänka! Det är
motsatsen till allt det som det borde vara: fint,
rent, vackert, värdigt. Hela den bild som växer
fram i Erik Hj. Linders avhandling om
Bergmans ungdom är bilden av en blivande diktare,
som träder ut i livet med idealismens hela värld
av känslighet, av oerhörda förhoppningar,
inom sig; och sedan, oskyddad och utelämnad,
möter en lika oerhörd besvikelse: i verk efter
verk blir desillusionen det innersta motivet.
Och det stora brevet till Ellen Key 1915,
berättar inte det om samma utveckling? Han
beskriver hur han avundas henne ”den lugna,
kloka, orubbligt fjärrskådande blicken”, han
ser henne ”med oförskräckt obeslöjade ögon
spejande efter stjärnorna, som skall båda den
nye gudens födelse”. Med verklig angelägenhet
värjer han sig mot invändningen, att denna bild
vore sökt: den föddes spontant, säger han, och
tillägger: ”Jag tror, att i Betlehem för
nitton-hundrafemton år sedan vid jultiden levde en
stackars judisk man — kanske i min ålder —
som gråtit sig blind av längtan att få se det
skimrande Messias-barnet.” Gråtit sig blind av
längtan. Nästa stycke börjar: ”Och ur mitt
mörker emanerar ...” (kurs. här).
Så öppet och skyddslöst, så skärande sårigt,
talar inte Hjalmar Bergman i de andra fyra
breven; året därpå har tonen stänk av
chevale-resk ralj ans, man märker avståndet, skyddet är
anlagt. Men han gör där ett konstaterande, som
hör hemma i detta sammanhang. ”Farligt är
det att födas med stora pretentioner till denna
världen, ännu mycket farligare att slå av på
pretentionerna.”
I denna tillvaro, dit det är farligt att födas
med för stora pretentioner, dras renheten
ständigt i smutsen.1 ”Jag minns från den andra
världen en ung flicka”, — skriver Loewen och
bör syfta på sin Paris-vistelse — ”som i
sakförståndig ton talade om för mig, att
Michel-angelo älskade män. Naturligtvis utan att
rodna! Och jag minns också att jag i min
spädaste barndom kunde tala om för lilla mamma,
hur löjligt dadda bar sig åt i sängen. Det är
icke vackert, att vederstyggliga grå nattfjärilar
[från början egentligen skola ha rätt att,
över-struket i manus] slå sig ned på ett barns panna.
Men Vår Herre tycks icke ha lagt några hinder
i vägen. Och det är ju möjligt, att han vet, vad
han gör.”
Den unga flickan Agnes blir bortgift med
1 Jfr. Linders avhandling, s. 31: ”Ungdomsillusioner
slogs sönder; han klagade inför fru S:t Cyr, att
’renheten drogs ner’
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
