Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Vilgot Sjöman: Leonard Loewen och verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEONARD LOEWEN
gubben Thoméus — för pengars skull, fastän
modern vet att han är en snuskhummer. När
flickan, undergiven under moderns vilja,
berättar saken för Loewen (medan de står i
portgången och tittar på ett begravningståg), blir
Loewen fullkomligt besinningslös:
—–––jag hetsar upp mig och talar högt. Agnes säger
ingenting. Allt högre talar jag. Schyss, schyss, är det
någon som tystar. Jag blir som blind och skriker:
”Vid gud allsmäktig, det sätter jag p för, det sätter
jag p för!”
”Tyst här! hör jag en röst. Människor, som samlat
sig kring oss, giva plats. Agnes är borta. Framför mig
har jag Björk, polisen. Han stirrar på mig. Och jag
står fullkomligt orörlig. Det är bara mina ögonlock som
fara upp och ned. Björk upprepar sin befallning,
vänder sig långsamt om och går ut ur porten.”
Mot den i övrigt realistiska bakgrunden
framstår det ännu tydligare, att detta är en
scenväxling precis som i drömmen: stilla och
ljudlös; gestalterna omkring viker undan som
skuggor; i stället för Agnes står där en — polis.
Och denna drömscen inträder omedelbart som
Loewen avreagerar sin oerhörda besvikelse!
Loewen har ett enda hopp, att Agnes ska
slippa gifta sig: det är att Viberg, som Agnes
är fäst vid, ska komma tillbaka hem i tid. För
Loewen är denne arbetare inkarnationen av
trygghet och pålitlighet; Loewen beundrar
hans självklara viljestyrka och underordnar
sig honom med glädje, anförtror sig viljelöst i
hans hand. Viberg representerar för Loewen i
själva verket fadersauktoriteten: denne yngling
på några och tjugo år med ”ofantligt lugna
ögon” är för den fyrtioårige Loewen inte bara
”som en äldre bror”, utan också ”som en far”.
Ja, Loewen konstaterar, att han ”aldrig hållit
av en människa så, som jag hållit av Viberg.
Det är egentligen därför, jag skriver ned, vad
som hänt.” (D.v.s. för att visa hur också Viberg
svek.)
Ty det visar sig att också denne sviker. När
allt kommer omkring är Viberg nämligen med
på att Agnes ska gifta sig med den döfärdiga
Thoméus, sen får de gubbens pengar att dela.
Det är under dessa onda dagarna, som Loewen
(gåtlikt) säger: ”Om man tror alla människor
Hjalmar Bergman och hans far i Bad Nauheim 1912.
om det allra sämsta möjliga, så kommer man
allra längst fram mot sanningen. Riktigt fram
till sanningen kommer man lyckligtvis aldrig.”
I denna tillvaro, dit man inte får födas med
för stora pretentioner, kan man således inte lita
på någon! Man vet aldrig var man har en
människa, och ingen visar sig vara den man trott
— inte ens den som var ”som en far” för en,
den som man mest av alla älskat och litat på.
Det är Loewens avgörande förtroendekris.
Frågar man varför, kan man inte undgå att
för sig se Hjalmar Bergmans barndom rulla
upp sig, dominerad som den var av den
robuste fadern, stark och myndig,
oberäkneligt skiftande mellan despoti och ömhet,
mellan tyranniskt humör, ånger och vekhet: denne
fader som trodde att den tröge och mesige
pojken var dum och obegåvad och mest av
allt visade honom missnöje och förakt, tills det
plötsligt i pubertetsåren visade sig att sonen
tvärtom var sällsynt begåvad, varvid pappan
slog om till en ”kärlek som liknade dyrkan”
(Linder, avh. s. 17). En sådan förvandling hos
fadersauktoriteten, till synes oförklarlig: man
tycker att den måste vara en huvudanledning
till en livslång, oöverkomlig osäkerhetskänsla.
”Jag vill säga er — ni som handskas, ni som
jobbar (förlåt!) i människor — att en
människa är inte en människa. En människa är ett
123
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
