Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Vilgot Sjöman: Leonard Loewen och verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILGOT SJÖMAN
röse. Känn efter, får ni känna.” (”Handel, Ur
firman Hahn, Huhn & Comp :s papper”, i
samlingen ”Herr Markurells död”, utgiven 1941.)
Direktör Edberg i 47-an är också en
auktoritet: han är ”den store husägaren Larssons
högra hand”, och alltså ”en mäktig man”.
Loewen vill hävda sig inför honom, erotiskt
genom att erövra från honom fru Dehmel,
man-ligt-kraftfullt genom att befalla och bestämma
över honom, kort, modigt och utan tvekan. Och
så visar sig husets mäktige man, den väldige
kvinnoerövraren, i själva verket vara alldeles
hjälplös, urholkad inifrån till ett skal: ett offer
under sin hustru, som är den verkligen
mäktiga! Detta plötsliga avslöjande kommer i
berättelsens mitt: det är en förskjutning och ett
rollbyte, som ger skådespelet i 47-an en
avgörande drömprägel. Men när Edberg sen,
berövad all sin makt, fogligt och eftergivet går
med på allt vad Loewen säger, blir denne —
just för den skull! — alldeles utomordentligt
vred: Loewen börjar ruska honom, ja Loewen
är så upprörd, att det bara behövs ”Ett ord, en
rörelse och jag sliter honom i stycken.” När
det sedan verkligen gäller, då springer Loewen
emellan och hjälper Edberg som blivit anklagad
för mord, hur osympatisk han än finner honom.
Loewen kan emellertid själv inte förklara
varför han gör det: han förklarar att han är ledd
av vad han kallar sin tredje vilja. — Det är,
såvitt jag förstår, fadersmotivet, fastän i än
mer förklädd gestalt.
Alltså: alla andra förändras, det är bara jag
som inte kan göra det. Den lilla gatflickan
Sonja fångar Loewens uppmärksamhet med
sin ovanliga blekhet, hon talar illa om sin
kropp och han uppmuntrar ”hennes försagda
själ”: tanken på att hon genom Loewen ska få
en sidenunderkjol från Paris för henne långt
bort; hon kan inte tänka den till slut, blir bara
”stilla och vit”. Småningom övervinner hon sin
rädsla, börjar hävda sig; och snart har hon
glidit från honom. Hon blir ”trind och loj”.
Hon kan visserligen fortfarande fantisera, men
det är ”fantasier, som icke längre skälvde inför
verkligheten” (kurs. här). Och Agnes, för vars
räddning Leonard gör inbrott och sätts i
fängelse; henne som han beskyddande slagit sina
rockskört kring under stilla kvällar på
kyrko-gårdsbänken; hon som på bröllopsdagen inte
orkar med att rymma från gubben Thoméus
utan låter sig infångas — när Loewen efter
fängelsetiden återvänder till Thoméi gård,
finner han gubben död och Agnes omgift med
Viberg. Allt har gått som man tänkt; Leonards
protest var meningslös och ut i luften; de som
anpassade sig efter verkligheten hade rätt:
Det finns ingenting så overkligt som människorna.
Man kan mycket väl hålla henne i sina armar, skydda
hennes lilla mage med de slitna rockskörten. Med kind
vid kind kan man bedja: Herre förbarma dig! Som
är trollringen kring varje djup sorg.
Men i morgon finns hon icke. Trolleriet finns heller
icke. Och det är därför, som en allvarlig människa
verkar så löjlig. Endera är du dum, eller är du en stor
och välslipad skojare.
”Det är den överkänsligas bittra besvikelse”,
kommenterar Knut Jaensson och framhäver
hur för Hjalmar Bergman ingenting är riktigt
”vad det ger sig ut för”. Med särskild finhet
analyserar han så fram den aktivitet som
desillusionen utlöser hos Bergman: hur
besvikelsen driver diktaren att ”själv överlista,
demaskera och dechiffrera verkligheten.”
Undantar man tills vidare ”En döds
memoarer” från diskussionen, så intar alltså
”Loewen-historier” på många sätt en särställning bland
Knut Jaenssons exempel: mer än de andra
förtjänar särskilt den första Loewenhistorien —
som är enhetligast, starkt förtätad, skriven med
en koncentrerad ingivelse ■—■ att karakteriseras
som en drömskildring. Är 47-ans hus verkligen
verkligt: har inte Leonard Loewen drömt
alltsammans? I den följande är faktiskt själva
drömslöjan bortriven: här är man ute i en fränt
naturalistisk verklighet — mardrömsaktig bl.a.
genom sin naturalism (och det är konsekvent
att Bergman sen skyddar sin hjälte genom att
snabbt föra honom från Thoméi gård till den
romantiskt dämpade dagern i ”Gula huset”).
Om Bergman medvetet, från första början,
siktat till att ge denna drömstämning åt den
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
