Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Vilgot Sjöman: Leonard Loewen och verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEONARD LOEWEN
första berättelsen: om det kan man bara hysa
vaga förmodanden. Vad man direkt kan se, är
hur Bergman vid uppehåll och återblickar själv
griper till ”dröm”, det magiska ordet, för att
karakterisera arten av Loewens upplevelser i
den första och andra novellen. När Jaensson
emellertid använder termer som ”drömmens
teknik” som Hjalmar Bergmans ”mönster”
lockas läsaren dock att föreställa sig en
medvetenhet hos Bergman, som denne troligen inte
ägt. Snarast vill man räkna med att Hjalmar
Bergman sugits med av sin egen ingivelse:
gång på gång har trycket av de egna
upplevelserna utlöst sig i drömartade scener. På den
linjen går också Knut Jaensson, då han talar
om Bergmans ”alldeles speciella slag av
dikte-risk besatthet”, att han producerar sig ”i
enlighet med sitt egna väsen”.
Fobierna och besvikelserna, som gång efter
annan utlöser drömstämningen, uttrycker båda
detsamma: ett skadat förtroende till
verkligheten. Vill man ytterligare diskutera problemen
i Hjalmar Bergmans diktning, finns det skäl att
ta upp frågan om Hjalmar Bergmans
verk-lighetskänsla; och en följande uppsats ska
närmare syssla med Loewengestaltens och,
bakom honom, med Hjalmar Bergmans
förhållande till verkligheten — med det som alltså är
verklighets- eller overklighetsproblemet i
Hjalmar Bergmans diktning.
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
