Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Holger Ahlenius: Romantiskt, antiromantiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
och psykiska företräden Balzac har framställt
med äktromantisk skönmålning — grips den
oerfarne men våldsamt förälskade unge
mannen av vad vi numera skulle kalla vigselångest
eller impotensskräck. Han hindras från att
snöpa sig själv, men är från den stunden ett
brustet instrument, en i stereotypa rörelser
förstelnad katatoniker, som kanske alltjämt blickar
in i en rik inre värld men som för all framtid
är totalt avspärrad mot yttervärlden. Trots att
Balzacs berättelse är mer deskriptiv än
egentligen gestaltad, har diktaren lyckats
levandegöra Louis Lamberts fantasivärld och göra
sannolikt, att den till sist spränger honom
inifrån och slår hans själ i spillror. Romanen
torde alltid komma att räknas till mästarens
yppersta.
Däremot gäller väl detta knappast om ”De
vises sten”. Även dess hjälte är ett offer för
sina chimärer, och vid det enda tillfälle då han
redogör för dem visar de sig äga en slående
likhet med Louis Lamberts. Också Balthazar
Claes rör ihop naturforskning och filosofi,
också han materialiserar psykiska företeelser
och besjälar materien. Nu är han inte skribent
utan kemiker, som sådan behärskad av en fix
idé, idén att leta sig fram till något absolut,
till det grundämnenas grundämne, vars existens
de gamla naturfilosoferna trodde på och som
de kallade de vises sten. Men i Louis Lamberts
fall var det frågan om fantasteriernas
psykologiska skadeverkan, här rör det sig om de
sociala — det är den stora skillnaden. Med
undantag för det enda textställe, där Balthazar
Claes ger sin olyckliga hustru ett begrepp om
sina strävanden, så stänger han
laboratoriedör-ren efter sig när han går till sina experiment,
och hon ser i dessa enbart ett utslag av vanvett,
medan Louis Lamberts skolkamrat-berättaren
står full av beundran vid dennes sida. Balzac
har inte haft lika personlig erfarenhet av de
naturvetenskapliga fantasterierna som av de
litterärt-filosofiska. Han har snuddat vid
likheterna mellan genialitet och lastbarhet,
uppehållit sig vid Balthazars förströddhet och
vanvård av den egna personen, berättat om hans
ständigt uppblossande, ständigt gäckade
förhoppningar att nå sitt mål — men vad som
eljest fyller romanen är de yttre verkningarna
av hans f orskarlidelse: den försummade
hustruns svartsjuka och lidande, som lägger henne
i graven, den ekonomiska och sociala misären,
landsflykten och skuldsättningen. Yttringarna
av Balthazars besatthet omtalas, men om dess
inre mekanik får man nästan ingenting veta.
Läsaren får ingen inblick i hans överhettade
hj ärna, i hans plågade sj äl, såsom han fick det
i Louis Lamberts, ingen föreställning om de
etapper han lägger bakom sig eller de banor
i vilka hans sjuka fantasi rör sig. Den
monomani som här skildras är väsentligen sedd
utifrån — det är detta som gör romanen mindre
fascinerande än ”Louis Lambert” fastän den
egentligen är bättre berättad. Och dock — de
båda romanhjältarnas restlösa uppgående i
sina illusioner utgör en uppenbar parallell till
Balzacs egen geniala arbetsfanatism, hans
j ärnhårt fasthållna dröm att med pennan skapa
ett verk, som skulle vara en motsvarighet till
vad Napoleon åstadkom med svärdet.
Om Balzac befann sig i partiellt samförstånd
med de romantiska illusionerna, så var detta
näppeligen fallet med Maupassant. För den
store naturalisten måste de ha tett sig som en
fördärvlig lögnväv. I ”Ett äktenskap” — den
berömda roman från 1883, som under sin rätta
titel, ”Ett liv”, är så pass känd även hos oss
att den inte tarvar närmare presentation —
är det inte bara en rad olyckliga
omständigheter som förstör den normandiska
adelskvin-nans liv, inte bara mannens gnidighet,
brutalitet och otrohet eller sonens lättsinne och slöseri.
Det är också hennes egen totala okunnighet om
världen, om männen och om kärlekens rätta
väsen. Efter faderns önskan uppfostras Jeanne
i ett kloster; hennes drömmar om kärleken,
hennes svärmeri för en natur, som ofta skildras
i sexuella symboler, vittnar om, att hon är lika
oskuldsfull som hon är en passionerad natur.
Hon idealiserar allt, inte minst mannen. Desto
fruktansvärdare blir uppvaknandet och desto
häftigare och smärtsammare reaktionerna, även
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
