Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Holger Ahlenius: Romantiskt, antiromantiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMANTISKT, ANTIROMANTISKT
i sina fysiska uttryck. Jeanne upplever dock
en kortvarig sinnenas lycka, men sedan
mannen bedragit henne med tjänsteflickan Rosalie,
sedan hon uppdagat hans tarvlighet och
gemenhet, blir det erotiska för alltid skambelagt för
henne; hon förmår inte urskilja annat än det
djuriska och nerdragande i vad som tyvärr är
enda vägen till barnet. En ny chock får hon
genom upptäckten, att den bortgångna modern
i livstiden haft en kärlekshistoria vid sidan av
äktenskapet. Hennes tillvaro går alltmer i den
bittra desillusioneringens tecken; vanans gråa
damm lägger sig förkvävande över en existens
som berövats varje skymt av romantisk glans.
Även som mor är Jeanne fanatisk och
överspänd, klemar bort sonen omåttligt, ruinerar
sig själv och familjen för hans skull och blir
så medskyldig till hans dåliga utveckling.
Åldrad och fattig, ensam med Rosalie blundar hon
alltjämt för verkligheten, lever bara i sina
minnen och förgyller upp det förflutna. Den dag
då hon sitter med sitt barnbarn på knäet och
överöser det med lidelsefulla kyssar, höjer
Rosalie sin röst, som företräder bondförståndet
och en viss jämviktsprincip, i romanens
betydelsefulla slutreplik: ”Ja, ser frun, livet är
aldrig så bra eller så dåligt som man tror.”
Om livet går så hårt fram med Jeanne, så är
det även därför att hon kastas mellan
ytterligheter, mellan alltför högt spända förväntningar
och alltför våldsamma besvikelser. Hon är och
förblir en obotlig romantiker och gör därmed
tillvaron ännu svårare för sig. Inget tvivel om,
att detta var Maupassants mening, att den
minnesvärda romanen tål att läsas om ur den
synvinkeln, att den på så vis avvinnes en förtätad
innebörd.
Som psykolog var Maupassant likväl en
gro-bian i j ämförelse med den subtile, preciöse och
sofistikerade Marcel Proust, men finns det
en sentida författare av stort format, för vilken
desillusioneringen blivit det allt överskuggande
temat, så är det denne. Det gäller främst om
hans stora romanverk, men om
utgångspunkterna och förutsättningarna får man ett begrepp
i de ungdomsnoveller, av vilka ett urval nyss
sänts ut i svensk översättning. Ett par av dem
handlar om bortklemade, överkänsliga unga
societetsflickor, om deras första steg på
syndens och lastens stigar och om den
ångest-blandade vällust som därvid uppfyller dem.
Som bekant var Prousts känsloliv inverterat,
och här är det om sig själv han berättar.
Modern hade givit den veklige sonen en alltför
ombonad barndom och inplantat flickaktiga
renhetsideal hos honom. När han bröt mot dem,
när barndomsvärldens slöjor revs i stycken,
erfor han de känslor av skuld gentemot
modern, som symboliskt förstorades i fantasierna
om att ha bringat henne om livet. Fantasilivet
är genomgående överbetonat hos Prousts
diktade figurer och färglägger deras erotiska
upplevelser. Så hos aristokratdamen, som grips av
fantasiförälskelsen i en ung man, den hon
knappast har råkat och inte ens känner. Hon frossar
i den imaginära sorgens och saknadens vällust;
fantasierna uppfyller och ger innehåll åt en
eljest tom och meningslös tillvaro. Eller några
tillfälliga, oöverlagda ord av förtal sätter
svartsjukefantasierna i rörelse hos en ung elegant;
de blir hans ständiga ledsagare, ett lidande för
honom själv och den kvinna han älskar, och
först döden förlöser honom därifrån. Man kan
rentav hävda, att endast en artificiell, av
fantasin omgestaltad verklighet ägde realitet för den
unge Proust, och att det både var till sin egen
vällust och till sin egen plåga som han lät sig
behärskas av romantiska illusioner.
Ambivalensen är uppenbar. När han sedan skrev det
stora verket om den fortskridande
desillusioneringen, var det bara den grinande tomheten,
bara den bittra smaken av intighet och
förgänglighet som blev kvar. Något annorlunda
har temat varierats i berättelsen om Violente.
Hos den mondäna världens sagoprinsessa är
det drömvärlden som utgör det högsta och
bästa, den strävan att ”leva alla andra
människors liv”, som är symbolen för Prousts egna
diktardrömmar och vilken liksom de under
åratal förkvävs av sinnlighetens och flärdens,
världslighetens och societetsfröjdernas
neddragande frestelser. Till skillnad från Violente, i
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
