Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Holger Ahlenius: Romantiskt, antiromantiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
vars gestalt han tecknade ett avskräckande
exempel för sig själv, förmådde Proust till sist
ändå att bryta förtrollningen och ge sig sin
drömvärld i våld — till al] lycka, ty eljest hade
världslitteraturen gått miste om ”A la recherche
du temps perdu”.
Om hos Proust sanningskravet alltid var
förenat med inre kluvenhet och smärtfylld
komplikation, så har det hos André Gide varit
konstant, omutligt och med särskild envetenhet
inriktat på att genomlysa alla former av
självbedrägeri. Den lilla berättelsen ”Isabelle” från
1910, som är en högst charmerande bagatell i
hans produktion, bär syn för sägen. Den
handlar om en ung parishumanist, som för en
historisk forskningsuppgifts skull hamnar på
det normandiska godset Quartfourches. Efter
en alltför omständlig och intresselös
presentation av den stillastående miljön och de mer
eller mindre förkalkade personnager som där
har sin varelse, kommer författaren slutligen
fram till själva storyn. Hemlighetsmakeriet
kring den ogifta dottern i huset, som har en
liten son och endast gör nattliga besök på
godset, sätter besökarens fantasi i rörelse. Han tror
sig ha kommit en romantisk kärlekshistoria på
spåren, han försjunker i svärmerier kring dess
hjältinna, diktar om henne till en öm och
passionerad varelse, vars älskare omkommit genom
en jaktolycka samma dag som de planerade att
rymma tillsammans och bygga sig en fri
gemenskap bortom alla konventioner och band.
Men vid den slutliga konfrontationen med
verkligheten visar sig denna banal och torftig.
Isabelle har i sista stund gripits av rädsla och inte
vågat fullfölja planerna; hon har bett
trädgårdsmästaren att hejda älskaren, och denne
har då skjutit honom. Den aristokratiskt spröda
romanhjältinna han drömt om befinnes vara
en självisk och småskuren person, upptagen av
penningaffärer och tarvliga erotiska eskapader,
och hela historien utmynnar i snöplig
desillusion. Och dock måste det sägas, att den
kortvariga drömmen har återgivits med ett slags
luftigt och poetiskt behag, som röjer att också
Gide varit mottaglig för de romantiska
illusio
nernas frestelser; just därför har han känt dem
som en fara och bekämpat dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
