Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Holger Ahlenius: Romantiskt, antiromantiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMANTISKT, A N TI R O M ANTI S K T
verkan av uppfostran och erfarenhet, och
bakom den primitiva lidelsens härjningar
skymtar en borgerlig fader, som blinkar cyniskt
samförstånd så länge historien inte får några
sociala konsekvenser — då först slår han back
med karakteristiskt hyckleri. Alltnog, den
nyväckta erotiska passionen har här målats i alla
dess skiftningar med en kylig glöd och en
sinnlighetens realism, som inte lämnar mycket
övrigt att önska; boken rymmer scener av
naken känsla och en nästan rörande öppenhet,
som trots allt är betagande och som röjer den
tjuguettårige författarens häpnadsväckande
förtrogenhet med kärlekslivets psykologi.
Berättelsen är hårt sannfärdig, inte minst i sin
fasta, kristallklara stilkonst. Där finns inte det
ringaste försök att förgylla upp
handlings-motiven eller att försköna de medagerande;
allt är sett i nyktert dagsljus, återgivet med en
ärlighet och en uppriktighet bortom varje
tvivel.
En förhärdad, sensuell och njutningslysten
yngling står i centrum även i Jean-Louis
Cur-tis’ ”Mörk eld” — för att nu övergå till de
helt färska romanprodukterna — och utvecklas
här vida längre i kriminell riktning, från gigolo
till svartabörshaj och dråpare. Om någon
förgyllning av gestalten, som i sin
fördärvbring-ande manliga skönhet har mer än en likhet
med Mauriacs gigolo-figurer, är det inte tal,
men väl har hans livshistoria kryddats med
melodramatiska effekter och fällts in i ett
reli-giöst-metafysiskt perspektiv. Den skönaste av
änglar var en fallen ängel, och till den sorten
hör otvivelaktigt Marceau Le Guern. Liksom
favoritkamraten Lucien på det katolska
barnhemmet behärskas han av det våldsamma
temperament, den sinnesglöd, det absoluta krav,
som inte vet av några halvmesyrer utan
vanligen leder till ytterligheter, till köttets eller
försakelsens vågstycken, till salighet eller
för-tappelse. Men medan Lucien blir själasörjare
och lider martyrdöden går Marceaus väg mot
dördärvet och brottet. Som hans onda ande
tjänstgör Madame Alice, entremetteuse i stor
stil, frigid som kvinna, oberörd och
suve
rän förmedlerska av alla slags skumraskaffärer,
sexuella och pekuniära, en av de många
djävuls-symbolerna i nutida fransk litteratur, som
sådan ovillkorligen dramatiserad, halvt
overklig och behäftad med mystik i ordets dåliga
mening. Men hennes funktion i ynglingens öde
är realistiskt tecknad. Hon behåller greppet
över honom och utformar konsekvent hans
sämre jag genom att med iskall överlägsenhet
utmåla som hyckleri varje ansats han gör i
riktning mot det goda. Då Marceau grips av
en extatisk och besvarad kärlek till en ung
societetsflicka, en kärlek, som kanske kunde ha
räddat honom, kommer det till ett våldsamt
uppträde mellan honom och Madame Alice som
inte vill släppa honom, och han dödar henne
i självförsvar. Indicierna mot honom är starka,
och hela hans förflutna kommer att vittna emot
honom vid rättegången. Den intensivt skrivna
romanen har utan tvivel en kärna av
psykologisk sanning, men den måste skalas fram ur
ett hölje av melodram och ”demoniskt”
stäm-ningsmakeri, ur det moderna oskicket att göra
allt till metafysik, även njutningslystnaden och
det slappa ansvarslösa glidandet.
Sanningslidelsen, avsikten att hårdhänt och
utan omsvep avslöja hur det verkligen förhåller
sig i ett ruttet samhälle, utgör den
gemensamma, underförstådda förutsättningen för två
av de senaste årens franska romaner, ”Fint
folk” av Maurice Druon och ”Ur askan i
elden” av Marcel Aymé. De perspektiv som
anläggs är varandra rakt motsatta, men
bådadera mynnar ut i det ensidigt och snedvridet
karikatyrmässiga, i ett slags antiromantisk
fan-tasmagori, om nu en sådan kan tänkas. Fint
folk — det är 1920-talets två hundra familjer,
”makterna”, såsom Alain har kallat dem,
börs-och bördsaristokratin i dess intimt
samman-tvinnade släktförgreningar, armén och kyrkan,
akademierna och salongerna, pariserpressen
och ministerierna, och åtminstone i några fall
är det inte alltför svårt att urskilja
verklighets-modellerna. Interiörer och officiella spektakel
i tredje republiken är putslustigt givna, med
frän satirisk svärta, men eljest blir det snarast
131
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
