Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Holger Ahlenius: Romantiskt, antiromantiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
gruppbilden av en familj av något slags
klumpiga, groteska, illaluktande djur, en skock
komplett själlösa, hjärtlösa varelser med en nästan
outhärdlig brist på andra mänskliga
egenskaper än gemenhet, penningbegär, bottenlös
egoism samt en ständig dödsfruktan. Dessa
människor förefaller att så gott som
undantagslöst vara invärtes förstelnade, själsligt
förkalkade, fyllda blott av ett ödsligt tomrum, och
det tycks inte finnas någon eller något som de
inte är i stånd att offra för den egna
framgången eller njutningen. Den ungdomsfriske
eller renhjärtade är i detta sällskap dömd till
snar undergång. Det är utan vidare klart, att
en så hätsk karikatyr, även om den äger ett
partiellt berättigande och inte saknar den
ärliga indignationens furia, slår över och
förfelar sitt mål. Man behöver bara jämföra
Druons sedemålning med Prousts, som
behandlar alldeles samma kretsar, och den unge
författarens verk ska framstå som grovt förenklat
och onyanserat, feltecknat som ett barns i j
äm-förelse med mästarens.
Vida mer av avsiktlig förvrängning vidlåder
dock det samhällsperspektiv som anlagts i
Marcel Aymés ”Ur askan i elden”. Denna
berättelse från den lilla landsortsstaden
Blé-mont avser tydligen att ge ett
representativt tvärsnitt genom fjärde republiken, men
den begåvade författaren har inte dragit
sig för att göra rackartjänst åt vichyfolket
och de forna samarbetsmännen. Följaktligen
framställer han saken så, som om
kommunisterna ensamma vore herrar i dagens
Frankrike och där utövade en daglig och
stundlig terror, vilken i grymhet och gemenhet
väl kunde mäta sig med de tyska
ockupanternas. Motståndsrörelsen identifieras utan vidare
med kommunistiska partiet, en oförtj änt heder,
fastän författaren menar tvärtom. Man behöver
inte vara blind för så allbekanta fakta som att
även sämre element förekom inom motståndet
och att övergrepp, personliga hämndaktioner
begicks vid befrielsen, men för varje kännare
av Frankrike står det eljest klart, att
huvudmassan rekryterades bland landets bästa
patrio
ter ur alla läger, medan fabeln om pågående
kommunistterror är så grotesk att den faller på
sin egen orimlighet. Visst finns det åtskilliga
roande, saftigt återgivna och tokstolliga
episoder i romanen (vid sidan om flera smaklösa
och råa) eftersom det är en bok av Marcel
Aymé, men de eventuella litterära förtj änsterna
undanskyms av den fräcka agitatoriska
lögnaktighet, som utgör berättelsens allmänna
riktlinje.
Om det av sådana skäl är svårt att förstå,
varför Marcel Aymés roman har översatts till
vårt språk, så gäller detsamma men ur litterär
synvinkel om Albert Cosserys ”Den vissa
dödens hus”. Den egyptiske författaren skriver
på franska, och det är möjligt att ett
dokumentariskt och exotiskt intresse kan utvinnas ur
detta naturalistiska miljö- och
stämningsrepor-tage från en slum i Kairo. Eljest finns det inte
en ljusglimt över denna smutsgråa, enbart
beklämmande tavla av orientalisk nöd och
fattigdom och dess med en viss uttrycksfull flyktighet
skisserade figurer. Berättelsen består av ett
antal episoder, mer eller mindre löst knutna till
den ödesdigra sprickan i fattigkåken, till det
ständigt överhängande hotet att denna ska
störta samman och under spillrorna begrava
de arma, förkomna varelser som där
framsläpar en eländig existens. Huset är förmodligen
att betrakta som en sinnebild för det egyptiska
samhället, men även om kritiken skulle vara
aldrig så berättigad, förvandlas berättelsen
därigenom inte till konst, inte till dikt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
