Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Holger Ahlenius: Romantiskt, antiromantiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMANTISKT, ANTIROMANTISKT
tyska förtryckets Frankrike berättas här
historien om en ungdomlig, romantiskt glödande
passion, som av intet låter sig hejdas, därtill
snarvacker och hj ärtslitande, såsom den allra
bredaste publiksmaken kräver. Allt är med
betydande fotografisk skicklighet — och kameran
ljuger som bekant alltid — anlagt på
bildverkan och yteffekt. Långa stycken kan
berättelsen förefalla sammansatt av idel filmtexter
med författaren själv som förnumstig speaker
och ständigt ingripande arrangör. Figurerna
ställs upp och rör sig under blommande träd
och farande skyar, mot bakgrunden av sköna
landskapskulisser eller pittoreska
stadsbilds-vinklar; händelsemoment och episoder glider
över i varandra genom smidiga övertoningar
eller spelas ut mot varandra med fiffig
kon-trasteringsteknik. Det vykortsmässiga, det
sötaktigt tablåartade vidlåder så gott som varje
sida och släpper ytterst sällan igenom
vardagens gråkalla ljus, som onekligen- skulle
fördärva plåtarna: ett perfekt ateljéarbete från den
internationella dröm- och lögnfabrikens franska
sektion.
I jämförelse med denna raffinerade
folkförförelse är Roger Ferlets ”Jag brinner” en
lantlig oskuld — en trohjärtad bygdekrönika
och folklivsberättelse från Cevennerna, som
inte kan frånkännas etnografiskt och
kulturhistoriskt intresse. Där finns dessutom en äkta
sensuell hetta, en folklig färgglöd samt enstaka
scener av vild och våldsam primitivitet, som
stundtals bryter igenom sötman och
sentimentaliteten, men inslaget av sedelärande berättelse
tar dock överhanden; när sista bladet är vänt,
har godheten fått sin välförtjänta, även
materiella belöning, ondskan sitt rättmätiga straff.
Vi kan sova lugnt: världen är vist och rättvist
inrättad! I centrum för berättelsen står
barnhusbarnet, den fattiga, duktiga och renhj ärtade
tjänsteflickan Valentine, som brutalt våldtages
av Odilon, sonen på den rika gården,
djurplågare, tjuvskytt, flickjägare, kronvrak, boven i
denna naivt svart-och-vit-målade värld. Den
gode abbén hindrar flickstackarn från att begå
självmord, men när han i det följande försöker
hjälpa henne, stöter han emot en kompakt mur
av fördomar och klasskrankor men också emot
den monumentala familj eegoism, den benhårda
fariseism och den hj ärtats förstockelse, som hos
den förmögna bondmoran döljer sig bakom
skenfromma later. Allt ordnar sig dock så
småningom. Snälla människor tar sig an Valentine
och hennes barn. Den elaka bondkvinnan får
sitt straff då stadsfolket lurar ifrån henne
gården, där snart den forna tjänsteflickan drar in
som härskarinna. En okänd välgörare har
hjälpt henne till köpet; det befinns vara den
gamla farfadern, som hon till skillnad från den
hårda sonkvinnan ömt har vårdat och som nu
tackar henne på detta sätt. Allra sist tar också
Odilon till bönboken. Dessförinnan har han
grundligt kvästs av fadern till en annan förförd
flicka, som för hans skull gått i döden. Han
infinner sig nu luttrad och vittvättad, efter att
ha genomgått en bot och bättring, vilken
läsaren har lika svårt att tro på som på hans
öd-mj uka iver att sona vad han brutit. Han
accepteras i alla fall som äkta man, och därmed har
historien fått sin happy end med att allan
rättfärdighet är uppfylld.
Med Louis Pauwels’ ”Ett helgon på jorden”
är vi tillbaka hos litteraturen som konst och
idé-upptagenhet, och den ovanliga lilla boken har
av framstående franska och engelska kritici
hälsats som ett förnyelsens tecken. Säkert är, att
den vittnar om en strävan att övervinna
världen, att perforera en trivial och gråtrist
verklighet, en strävan som förtjänar att tagas på
allvar även om dess uttryck inte är fullt
originella, eftersom historien företer oförnekliga
beröringspunkter med Camus’ berättelse om
”främlingen” Meursault. Varvsarbetaren Louis
Jousselin blir sålunda liksom denne alltmer av
en främling inför världen, inför sina närmaste,
inför sig själv och sitt förflutna, genomgår en
alldeles liknande depersonnaliseringsprocess —
men hamnar inte fördenskull i det absurda
utan i ett slags mystik, vars art dock är mycket
svår att bestämma. Utåt sett har Jousselin
något av Meursaults egendomliga liknöjdhet
och oberördhet, är liksom denne en
osamman
133
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
