Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
poängteras att ta i den speciella betydelsen
skådespelarinsats; en föreställning består
alltså av pjäsen och dess giv; och given i sin tur
av regi och dekor plus hela raden insatser.
Strindberg i Göteborg och Malmö
Sålunda terminologiskt rustade, låt oss först
konstatera att månadens bästa föreställning
utan tvivel fanns i Göteborg: Strindbergs
”Oväder” i Knut Ströms regi (2 jan.).
Man har så lätt att stoppa människor i
fack. Överlägsen trollkarl i det
spelrumstek-niska men inte lika bra hand med insatserna
som våra andra främsta. Så har
standardvärderingen av Knut Ström brukat lyda. Men Knut
Ström är också och framför allt mannen som
gör vad som faller honom in. Och den här
gången har det fallit honom in att lägga allt
på instruxen. Det visar sig då att han inte heller
på det området står tillbaka för någon, bara
han sätter den sidan till. Inte ens så närliggande
stämningsväckande dekorationselement som
moln och kornblixtar har han brytt sig om att
begagna, utom den enda som spelar direkt roll
i pjäsen och ger mannen i fönstret en
blixtvision av hans förra hustru i mörkret utanför.
Ändå var stämningen där intensiv: det kvava
lugnet före sommarstormen; den korta
ozon-osande urladdningen; och så åter förbi. Allt
helt förmedlat av ljusavvägning, samspel och
röster.
Knut Ström har ett gammalt förhållande till
pjäsen, det var han som gjorde dekoren till
urpremiären 1907, och sedan dess har han satt
upp den i Dusseldorf och i svensk radio; men
detta var första gången i Göteborg. Han hade
stödet av inspirerade artister, Kolbjörn
Knud-sen, Gerd Hagman, Martin Ericsson, Arne
Nyberg och unga Solveig Dahl i nu nämnd
ordning, men att de i sin tur haft stöd av
regissören var inte att ta fel på; det märktes på
helhetstonen, samklangen. För Kolbjörn
Knud-sens insats frestas man ta till det alltför lätt
brukade omdömet: han har aldrig varit så bra
—• om det inte var så, när man letar i minnet,
att det dyker upp många tillfällen då man velat
säga detsamma: om hans jättelika naturbarn i
”Möss och människor”, om hans enkle soldat
i Raynals ”Människor” (”Le materiel
hu-main”), om hans gangster Trock Estrella i
”Natt över New York” (”Winterset”), om
farmaren i ”Det ljusnar vid sjutiden”, om juden
i Ingmar Bergmans ”Mig till skräck” och
kejsaren i Anderbergs ”Förrädaren” — utan att
man fördenskull vill svära på att det varit fråga
om ett ständigt uppstigande, och inte snarare
en enda högplatå av vederhäftig
människokännedom och solitt kunnande. Men det slår en
att alla dessa roller, där han har gjort djupare
intryck än i stora och dock mycket
hederligt lösta huvuduppgifter som ”Peer Gynt”,
”Othello” och ”Djävulens general”, dock alla,
kanske med undantag för de båda sista, har ett
gemensamt drag: det har varit fråga om
primitiva, på intelligensens område inte alltför
utvecklade typer, antingen de sen varit präglade
av trubbig godmodighet eller cynisk
makthunger ; det enfaldiga och primitiva skulle alltså
vara Kolbjörn Knudsens specialitet. Här hade
han trätt helt utanför detta specialfack, och
ändå lyckats så bra. En äldre, resignerad men
på intet sätt förbränd eller åderförkalkad herre.
Inom hans gravitationsfält Gerd Hagman, en
lysande röd komet, instörtande från det
förgångna, brännande av nervös nyfikenhet,
attraktionskraft och aggression, svepande ut
som om hon kom med en svans av stoft efter sig.
Brodern Martin Eriksson, i grå jackett,
längesen över glödningsstadiet, soignerad och i
trygg jämvikt. Den filosofiske konditorn som
Arne Nyberg gjorde så bra; och så raden av
passanta personer, halvherren, flickan,
lykt-tändaren, iskarlen ... knappt skymtande,
lakoniska, men viktiga nog; den sistnämnda
säkerligen stamfar till O’Neills, som bredde ut sig
så mycket mer och snart kommer i Göteborg.
Helt annorlunda föreställningen i Malmö av
”Till Damaskus I” med Toivo Pawlo (5 jan.)
Här låg allt på huvudrollen. Man satt fängslad
så länge Pawlo var inne i spelrummet — just
nu ser och hör jag honom när han sitter på
bänken bredvid Damen och döper henne till
Eva. Stämman elektriseras, fylls av strålande
energi, spatserkäppen slår ut — ”Fanfarer!”
Men det som ljuder som eko är sorgmarschen
(Chopins, inte Mendelsohns) och stämman
dämpas och sjunker omedelbart en ters in i det
trevande inre: ”Sorgmarschen igen.” Den
nervösa ryckigheten och de desperata eller
entusiastiska utbrotten, dessemellan den dämpade
kraften i Pawlos spel var av lika, och stark,
verkan. Fast nästan ingen mask hade lagts
tyckte man sig finna en rent fysisk
porträttlikhet med Strindberg. Pjäsens cirkelkomposition
(”ormen som biter sig i stjärten”) underströks
genom att Den Okände i sista ridåfallet står
inte bara i samma sceneri utan i samma
ställning som vid första ridålyftet, utanför kyrkan
med ryggen mot publiken.
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
