Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
Men skådespelet har också scener där inte
Den Okände är med. Och när allt kommer
omkring är de ganska viktiga. Den mellan Damen
(Margareta Bergfelt) och doktorn,hennes man,
till exempel. Den skall så att säga från baksidan
motivera hennes uppbrott ur hemmet. Mellan
damens föräldrar (Oscar Ljung och Julian
Kindahl) när det vilsegångna parets
annalkande signaleras, och mellan damen och
modern, där läsningsförbudet av Den Okändes
skrifter och följderna av dess överträdelse
redovisas. Så fort de scenerna kom sjönk ens
intresse under nollpunkten. Det verkade som
om skådespelare och regissör hade varit
oförmögna att finna något av självständigt
dramatiskt värde i dem. Och det finns ändå ganska
stort. Strindberg har lagt ned av sina egna
upplevelser inte bara i Den Okände utan en hel
del t.ex. också i doktorn, som här i Gunnar
Ekströms gestaltning bar Gustaf af Geij erstams
drag, men var torr som en pressad blomma.
Julian Kindahl mässade, Oscar Ljung läste ur
profetskägg som ur en andaktsbok, och
Margareta Bergfelt... ”Ett leende mitt i eländet!”,
manade Strindberg apropå rollen; och han
talade om skalkaktighet och expansion. Här
fanns blek strikthet och en viss återhållen
ljuvhet. Men av skalk, expansion och lidelse mindre
än intet. Rena plågan beredde dåren Cesar och
inte blev man gladare just av den grågröna
skolsalsdekoren.
Detta är den fjärde
strindbergsföreställningen i Gösta Folkes regi, som jag ser, och
alla har de haft det gemensamt att given med
undantag för huvudrollens insats har dragit
så starkt åt det stela och långtråkiga. Då man
annars har sett utomordentligt fina
föreställningar med Folkes signatur (t.ex. Mora vias
”De likgiltiga” helt nyss), och även spirituella
sådana (t.ex. ”1 vår herres hage” på Vasan för
flera år sen) så måste det vara någon speciell
faktor i hans strindbergsuppfattning, som i
varje fall inte stämmer med min. Det finns hos
Strindberg en bister humor mitt i
självhävdelsen och lamenterandet över livets motigheter,
och jag tror det är den som Folke saknar sinne
för. Så tycker jag det verkar som om han med
flit blekte ut bifigurerna och liksom bara lät
dem läsa mot, kanske i den vällovliga avsikten
att hjälpa Strindberg koncentrera ljuset på
huvudfiguren. Det är att forsla snö till fjällen.
Hur stor egocentriker Strindberg var, så var
han i alla fall dramatiker först och främst, vars
figurer lever och måste få leva ända ut i
dramats periferi.
Jean Anouilh och Hjalmar Bergman
Jean Anouilhs ”Medea” och Hjalmar
Bergmans ”En skugga” var det andra program som
Intima Teatern i Stockholm bjöd sin publik
(28 dec.).
Starka saker med insprängning av svagare
gods. Yppersta insatsen var Gertrud Fridhs,
som Medea, åtminstone är det den som mest
slagit rot i minnet. Ett enda fortissimo hela
stycket igenom, och hur svårt det måste vara
att hålla det utan att åskådarens
uppmärksamhet ett enda ögonblick slappas, helst när man
inte har någon mäktig stämma till sin
disposition, därom kan lekmannen bara drömma.
Gertrud Fridh har mången gång rört långt
mera, men knappast imponerat mer. Anders
Ek som hennes motspelare kom man inte
underfund med i första taget. Han hade lagt allt på
lugnet. Och när han först kom in och stod där
i sin blå dräkt var han just genom sin lugna
orörlighet en mycket verkningsfull kontrast
mot Fridhs allt-annat-än-frid. Men så skulle
han till att utveckla sina synpunkter och då
började han med fjärrskådande blick några
underliga vridningar med kroppen ovan
midjan, som en alg i havsströmmar. Jag trodde
vid första åskådandet att det var strävan att
kontrollera kroppen till lugn som misslyckades
och utlöste de omedvetna vajningarna hos
denne utpräglat motoriske skådespelare. Att
musklerna skenade som när en skolpojke
plockar med fingrarna. Sedermera kom jag att
undra om det ändå inte var medveten eller
omedveten karakteristik: en sorts uttryck för
de undanglidande manövrer som Jason gör.
”Medea” är till sin öppna form den ”lägre”
kvinnans och livskamratens lidelsefulla
plaidoyer för att inte skjutas åt sidan när mannen
tror sig ha funnit något ”högre”; till sitt
latenta innehåll är den dikten om
motståndsrörelsens undanskjutande vid fredsinbrottet.
Anouilh har följt Euripides’ tragedi ganska
noga scen för scen, bara skyfflat in moderna
kol i de brinnande replikerna. Det är förstås
mer än en tillfällighet att just ”Medea” (liksom
också ”Antigone”) dessa år har blivit föremål
för flera sådana bearbetningar. Robinson
Jeff-ers’, som spelade 1948—49 i Amerika och
Italien, är kanske den märkligaste av dem.
Samma tema om den kasserades hämnd på
den gode finns ju som ett av motiven också i
”En skugga”. Här var det Ulf Johanson som
förde kniven. Hans storvuxne men förvuxne,
snedmynte och snedryggade dräng var också
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
