Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
en insats som man kommer att minnas för dess
konsekvens och skärpa, fast det varit bättre om
han inte flåsat fullt så hårt (sådant går fram
så alltför väl både i salong och radio). Mycket
fint och meissengraciöst gjorde Ann-Mari
Wi-man den unga flickan. I fråga om Ingmar
Bergmans regi har jag bara en reservation att
anmäla, och den gäller behandlingen av
huvudeffekterna. När Erik (Birger Malmsten) stöts
ned, skall han döende treva efter
sovrumsdörren : ”Öppna dörren! Öpp- na dörr- en ..
och falla framstupa in genom den; därinne
släpar han sig efter vad vi sedan förstår upp
i sin älskades säng och dör; det blir kvar en
otäck våt fläck på det röda förhänget, där han
föll, och senare varnas hans älskade för den
konstiga fläcken av en av sina leksystrar. Det
blir som en förberedelse och varningssignal
också till oss i publiken — pass på, nu kommer
det! Det kommer. Fästmöns skri från rummet
innanför.
Ingmar Bergman däremot lät sin Birger
Malmsten segna mittpå scen, och det segnades
länge och omsorgsfullt. Hans sista ord tycktes
inte riktade mot något så närliggande som en
verklig dörr, utan mot den himmelske
dörrvaktaren mellan liv och död direkt, eller
möjligen mot de andra jordiska gemaken, en massa
meter åt andra hållet. Förberedelsen med
fläckvarningen togs ut i ett plötsligt fasoskri, som
om vederbörande varsnat, inte en fara för en
vacker klänning, utan allra minst själve
Ham-lets faders vålnad; det var helt obegripligt att
inte de kringstående samt och synnerligen
rusade till och ropade: ”Men vad i all världen står
på, vad är det med dig, barn.” På det viset
avtrubbades vi för fästmöns skrik inifrån
sovrummet, i stället för att vi bara skulle ha
förberetts. Sådant kunde vara gott och väl om det
var en förbättring. Men man bör akta sig för
det krystade, och inte utbyta ett enkelt mot ett
konstlat bara för nöjet att hitta på något annat.
”Lysistrate” å la lundaspex
Det där är en admonition som Ingmar
Bergman har hört så många gånger att jag antar han
gäspar; inte dess mindre är det med glädje man
konstaterar att man allt mer sällan har
anledning rikta den till honom. Det är väl naturligt
för allt vad ungdom heter att skygga för det
självfallna, man är så rädd att bli banal, även
där tilltron till det egna vore befogad.
Aristo-fanes ”Lysistrate” är en komedi, men en
komedi som i sin uppläggning står tragedien nära.
Jag antar att varje barn som läser den, alltså
också Josef Halfen, kan se vad slags visuell
klimax den pekar fram mot — det är apoteosen,
då hjältinnan kastar sin jordiska förklädnad
och står som Pallas Athene själv med lans,
hjälm och egid, gärna uggla; och hade det
funnits elektriska strålkastare år 403 f. Kr., så var
lugn för de skulle svept som en gloria och
kommit henne att lysa. Varför skall man vara rädd
för en så given, men också tacksam effekt? Eva
Stiberg fick komma vandrande mol solo i
osmyckad klänning över ett oändligt golv, som
över en tom balsal. Hennes uttryck av lätt
torgskräck var fullt förklarligt. Visst var hon
vacker, men det hade hon ju varit hela tiden.
Det blev ingen apoteos, nätt och jämnt en liten
minsta känsla av stegring. — Vidare: ropar
Harrie—Gullbergs svenska text ut i finalen att
marschaller brinner på Akropolis, så skall
marschallerna brinna där också, när
mojängerna finns, inte ersättas med en rosig
morgon-rodnad, som skall vara symbolisk. Eller också
får man ändra i Harrie—Gullberg.
Det kunde nog ha funnits anledning här och
var, för denna bearbetnings lundensiska
spexhumör kunde vara mera smittande. Dess
betydelse ligger väl egentligen i att vara ett
pioniär-arbete för sitt sätt att nalkas klassikerna, alltså
med nya allusioner i stället för dem som tiden
låtit gå förlorade; men programmet kan
genomföras bättre, som samma författare också
sedermera visade i ”Hus med dubbel ingång”. Här
är det för mycket som har vissnat av originalets
grovkorniga kvickhet och av dess sociala
dynamit. Det är dock freds- och kvinnorörelsens
urmanifest. Man borde kunna få en klarare
känsla av det också i den svenska dräkten.
Jag hoppas den intelligente läsaren fattat att
vi befinner oss på Göteborgs stadsteaters stora
scen, där ”Lysistrate” spelade upp den 1 jan.
i Halfens regi och i samma version som tidigare
givits på Dramaten och Göteborgs
studentteater. Lilla knubbiga norskan Daggen Dyberg
skötte den lakedemoniska roll, som vid det förra
av dessa tillfällen spelades av Aase Bye; Nancy
Dalunde var den grymma skönheten Myrrhine
och Lisa Lundholm den kärlekskranka
gumman Kleo. För övrigt finns det inte stor
anledning för en kritiker att här axla den domarkåpa
och beväpna sig med den pekpinne som han
antages älska; där var färg, glans och friskt
humör och avväpnande ungdom i upptåg och
(litet otympligt) dansande. Som glad show i
nyårstid fullt acceptabelt. Och mer siktade
föreställningen alltså inte till att vara.
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
