Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
”Bröderna Karamasov” på Dramaten
Något av stor show vidlådde också
Dramatens giv av ”Bröderna Karamasov” (19 jan.)
i adaption av Jacques Copeau och Jean Croué
efter Fedor D ostoj evskijs roman. Kring denna
föreställning har det sparkats upp åtskilligt
damm, och som undertecknad ofrivilligt blev
den som sparkade först så kanske det kan vara
tillåtligt närmare ange var jag befinner mig i
molnet.
Det är självklart att lokalfärg inte är det
viktigaste i en föreställning. Vi lever ju inte på
1800-talet, och man behöver bara se
rollfotografierna från ”Peer Gynt” på Konstnärliga
teatern i Moskva för att (dels få sig ett gott
skratt, dels) lösgöra sig från alla känslor av
obligationer på naturtrohet när vi skandinaver
å vår sida skall framställa ryssar på scenen.
Inte heller gör jag anspråk på att vara någon
rysskännare. Men man kan ju å andra sidan
inte läsa Dostoj evskij utan att få ett
atmosfärintryck, och när man sedan återfinner mycket
av det hos Tolstoj, Gontjarov, Andrejev, t.o.m.
Turgenjev, och även i en film som Pabsts
”Bröderna Karamasov” så tycker man ändå att man
där har ett värde, som i varje fall inte bör
utväxlas mot flott fransk scenteknik och
detektivromanernas spännande ”Vem förövade
mordet?” Kanske bör man inte kalla det efterlysta
för rysk atmosfär, kanske bör man snarare säga
”atmosfären Dostojevskij”. Alltså — den
saknades. Olof Widgrens Ivan och kanske Anna
Lindahls Katerina kunde ha infogat sig i den.
En enda liten obetydlig biroll, Asta Bolins
tjä-narinna, gav god positiv suggestion av den. En
enda större insats, Anders Henriksons
Smer-djakov, höjde sig med det genialas självlysande
över hela frågeställningen. Men däremellan
drog det i väg åt Paris, Cocktailparty, och
vaxkabinett. Alldeles för mycket, enligt min åsikt.
Anita Bj örk var härlig, när är hon inte det, men
hon var Manon Lescaut, inte mina drömmars
Grusjenka. Åke Claessons barbariske gubbtjyv
med ringen i örat tycktes mig skuren ur Repins
”Zaporoger skrivande smädebrev till tsaren”,
vilket torde vara vid pass lika riktigt som en
av Johan Tiréns lappgubbar som Swedenhielm.
Kvartetten, som sjungande drog förbi ridån
gång på gång, var nog rysk, men rysk estrad,
inte rysk fromhet.
Men stycket är ju inte äkta ryskt, varken
till snitt, smak eller anda. Och här är den punkt
kritiken främst har att rikta sig mot, inte mot
regissören, än mindre mot skådespelarna. Att
ge Dostoj evskij som här, beskuren på det
mystiska, det bitterljuva, det gränslösa och även
det groteska till förmån för ”la piéce bienfaite”,
det kunde vara en bragd i Paris år 1911, efter
allt måste tillklippas efter kunden, och något
är bättre än intet. Men för oss nu hade en
svensk tillklippning i närmare anslutning till
den måttlösa ryska varit att föredra, låt vara
att Copeaus edition hade succés vid repris för
ett par år sen. Vi ligger närmare Ryssland på
allt sätt, varför skall vi behöva gå omvägen över
Paris och New York? Varför för resten köra
med en dramatiserad roman, som sällan blir
riktigt prima, när det finns så mycket riktig
rysk dramatik? Teatern förfogar över Hilding
Gavle, som gjort något utomordentligt, högt
över sitt vanliga, i Gogols ”Revisorn” — vore
det inte en sak att också låta Stockholm få se?
Tjechov och Tolstoj har inte spelats på flera år
på Dramaten, Gorkij inte på en evighet,
Ostrov-skij och Gribojedov aldrig. Till och med den
förkättrade Andrejev vore intressantare (och
ryskare) att få se än en för all del på sitt sätt
smart internationell dramatisering som denna.
Det är mot den bakgrunden man får se
kritikens relativa kallsinnighet mot
Karamasov-given.
Nils Kjellstöms ”Dags att leva”
Den sista litterära polemik av alla de otaliga,
som Shaw var inne i, förde han mot Terence
Rattigan, som behagat höja en stridsfana för
handlingens och situationens dramatik kontra
idéernas och den psykologiska analysens. Shaw
replikerade att det sen tidernas begynnelse hade
skrivits dramatik av båda sorterna, och mest av
den spännande idélösa handlingsdramatiken;
men att mänskligheten-publiken i det långa
loppet hade envisats med att proklamera dem
som i likhet med Shaw inte kunde låta bli att
blanda in idéer som odödliga, vilket ju var
något som Shaw tyvärr inte kunde hjälpa.
Nils Kjellströms debutpjäs ”Dags att leva”,
som hade premiär på Dramatens lilla scen den
9 jan., kunde vara ett skolexempel på rapp
handlingsdramatik med många, alltför många,
”spännande” sammanhang utan tyngande idéer
och överdriven trovärdighet; också på
begränsningen i dess slagkraft. Nu skulle nog Rattigan
inte gilla exemplet, för hans första krav är att
karaktärerna skall stå entydiga och klara.
Kjell-ström brast på den punkten. En religiös
hustruplågare till fyrvaktare, som älskar sitt offer på
sitt grymma sätt, men varken rör henne eller
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
