Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
tillåter henne att fara till stan och komma under
andra mäns blickar, det kan man till nöds få
ihop. Men när han sedan med all makt söker
driva henne i armarna på en förrymd
strafffånge, som han förödmjukar, och blir omvänd
till storsinthet när anslaget lyckas på det
själsliga planet men slår slint på det fysiska, då
strejkar sammanlimningsförmågan hos oss som
den har strejkat för Nils Kjellström. Den
stackars goda hustrun, som offrar sig för sin man
i sjätte scenbilden sen hon hatat honom genom
de fem första, och den olycklige straffången
utan annat än älskvärda drag i karaktären hör
också de till den värld av scheiker och askungar,
där underhållningsnovellerna brukar röra sig.
Trots en sprakande god inledningsakt och
heroiska ansträngningar av Maj-Britt Nilsson och
regissören Mimi Pollak i första hand och av
Jarl Kulle och Hans Strååt i andra, så stod
intresset på nollpunkten vid ridåfallet efter att
ha sjunkit successivt under hela föreställningen.
Det är dock bara rättvist att framhålla
författarens utmärkta hand, inte med repliken
men med replikväxlingen, med själva det
taktiska i det dramatiska spelet. Däri överglänste
han andra ”unga” svenska försökare under
senare år, och det är väl det som närmast har
förfört teaterchefen Ragnar Josephson. Nils
Kjellström är känd som förträfflig journalist
och socialreporter. Med enklare handling, mer
humor och sänkta litterära anspråk (ingen
kvasipoesi) vore han antagligen mannen att
hugna mången hungrande scen med
välbehövlig svensk underhållningsdramatik.
Fyra komedier
Sist några ord i all korthet om fyra smärre
föreställningar.
Bernard Shaws ”Hjältar” (Arms and the
Man) gick ut på riksteaterturné från
Karlskrona den 25 jan. Gunnar Björnstrand gjorde
en lugn och sympatisk Bluntschli med mycket
vaselin i ansiktet. ”Chokladsoldaten” är styckets
enda riktiga människa, och det förblev han
också med vaselinen; runt omkring honom såg
man Ruth Kasdan, Karl-Arne Holmsten, Inga
Gill m.fl., arbetande hårt med ganska grova
medel och måttlig framgång att blåsa liv i den
något changerade operettmiljö, som Shaw
utnyttjade för denna sin första stora
internationella publiksuccés.
”Skaffa mig en våning” har man kallat en
New York-adaptation av Katajevs ”Cirkelns
kvadratur”, vilken funnit vägen till Vasateatern
(26 jan.). Katajevs skoj med trångboddheten
hade under tidsomständigheternas tryck en
reprissuccés i Paris senast 1948, och gick därifrån
ut litet varstans i världen, bl.a. till Göteborg,
där den hette ”Trångt om saligheten”. För
amerikanskt bruk ansåg man dock tydligen bäst
att nyskriva den i dessa spända tider, och fick
därvid också tillfälle att justera moralen (paren
håller naturligtvis fast vid varandra till slut).
Den versionen finns nu alltså för stockholmarna
att beskåda, med Margit Manstad och Gösta
Cederlund.
Kjeld Abells ”Miss Plinckbys Kabale” gick
i folkparkerna med en Elsa Carlson-turné juni
■—aug. 1949, men blev då aldrig omnämnd i
BLM, där denna krönika tog sommarsemester.
Den 26 januari bevittnades också dess premiär
för Stockholm, på Blancheteatern, under titeln
”En juninatt”. I salongskomediens form
presenterar Kjeld Abell här sitt gamla tema om
borgerlighetens andliga förgubbning och
nödvändigheten av att släppa in litet proletär
häng-selfrihet och laissez-aller, litet fabulering,
varför inte rent av romantik. Rätt charmfullt och
kvickt hopkommet, det är ju Kjeld Abell, men
mycket flyktigt och alltför löst, inte att jämföra
med hans nu nästan klassiska äldre ting,
antagligen knappast ens med hans senaste, ”Vetsera
blomstrer ikke for Enhver”, som just gått i
Köpenhamn. Det insatsliga intresset knöt sig
till den förträfflige Sven Lindberg och till Tutta
Rolf, som inte skådats på länge. Hon hade god
uppläggning på sin Constance, mindre god
av-slipning, men gjorde vid premiären särskilt
slutet mycket bra. Det blev med små medel en
fredlig överklassens likvidation, så grym som
den i Ryssland.
Elmer Rices ”Drömflickan” började tydligen
en svensk eriksgata av Cocktailparty-mått i och
med göteborgsgiven (BLM nov. 1950). Den har
nu framförts också i Norrköping och
Linköping, i en uppsättning med Per Gerhard som
regissör och Gunnar Lindblad som dekoratör,
givet den i och för sig bästa och roligaste
föreställningen av de fyra i detta avsnitt. Irma
Christenson gjorde flickan utan större
överraskningar, men med det glittrande humör och
de plötsliga små skrik och ryck som är hennes
beprövade verkningsmedel; Åke Engfeldt,
valpig och bussig, den segrande journalisten.
Nästa etapp blir Stockholms Intima. Också en
riksteaterturné lär stå på lut.
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
