Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
UPPLEVT OCH ÅTERBÖRDAT
Rabbe Enckell: Sett och återbördat.
Wahlström & Widstrand 1950. 6: —.
Rabbe Enckell: Relation i det personliga.
Wahlström & Widstrand 1950. 9: 50.
Åter slår en — vid läsningen av Rabbe
Enckells nya diktsamling — den oerhört fasta
och följdriktiga utveckling hans poesi
genomgått. Det är inte en vacker och lekfull estetisk
båge den beskriver men en stark och
särpräglad mänskas genom kamp och katastrofer
mödosamt lyftade livskurva, vars finaste och
hållbaraste material poesin själv tycks ha
utgjort. Enckells lyrik verkar i högsta grad
livsform, liv: inte kommentarer, annotationer i
marginalen utan i sig själv tillvaro; inte ett
andningshål utan själva andningen, som får
sin rytm inte av ögonblickets flyktiga lycka
och smärta utan av den tillryggalagda vägens
summa av lycka och smärta. Den produktive,
säger Enckell i dialogen ”Kritikens fromma
önskan eller ungkarlens utvalda” (i ”Relation
i det personliga”) 1949 — den produktive,
alltså, ”står i ett omedelbart beroende” av
verkligheten, och på grund därav ”upplever han
städse ett mera omfattande, mera sammansatt
och betydelsefullt nu än den improduktive”.
För en sån mänska, som inte kan slå dörrarna
i lås bakom sig utan snarare måste vandra
baklänges, fumligt trevande med nästa dörr, men
med fri utsikt bakåt genom de passerade
rummen (och således med sin identitet och den
känsla av sammanhang i behåll, utan vilka han
vore tillspillogiven), blir lyriken det adekvata
sättet att vara till, att förverkliga sig själv.
Estetiken blir varken leksak eller krycka utan
helt enkelt det av förhållandena betingade
sättet att röra sig. Orden håller inte lekstuga utan
samlar sig, obevekligt lagbundet, likt
järnfil-spån kring magneten, runt kärnan av
livsproblem, det ”som i djupaste mening är mänskligt
och har värde”. ”Den moderna poesin är
pittoresk. Jag söker en poesi som är lag” lyder en
av de aforismer som avslutar ”Sett och
återbördat”. Därtill är bara att säga att all äkta och
väsentlig poesi — oavsett den är pittoresk eller
inte — är lag, och att Enckells således också
är det.
I uppsatsen ”En lyrikers kommentarer”
(1945) skriver Enckell: ”Författaren står
fortfarande på den ståndpunkt han hävdade i
Quosego under modernismens kampår: att den
enda vägen för en författare är den personligt
subjektiva.” Energiskt avvisar han
”tidsanaly-sen och spekulationen i aktuella samtidiga
krislägen som utanverk” och säger: ”En privat
människa kan vara inkörsporten för det
signifikativt mänskliga––––. Vi har ett mycket
starkt behov av att konfrontera vår nöd med
andras nöd, kanske helst människors från
avlägsna tider och länder för att uppleva
igenkännandet bortom tillfälliga begränsningar.”
Den ovan gjorda karakteriseringen av Enckells
typ som lyriker ger ju klart besked om hans
subjektivism: den personliga problemsfären är
alltid grogrunden för hans diktning. Som
korrektiv till subjektivism finns dock strävan till
objektivitet: han pockar inte ”på intresse för
sina privata känslor som sådana”. Men i och
med att de sovrats och fått fast konstnärlig
gestaltning har de också lösgjort sig från
subjektet och uppnått oberoende egenliv, den grad
av objektivitet som är nödvändig förutsättning
för allmängiltighet. Man kan jämföra Enckells
nya dikter med Rilkes ”Neue Gedichte”, dessa
diktskulpturer, dessa ”porträtt” av kyrkor,
broar, blommor, djur, landskap. Rilke
upplevde vid denna period (under intryck från
Rodin och Cézanne) tingens slutenhet i sig
själva, den mur som obevekligt skiljer deras
liv och värld från mänskans. Motiven finns
där till blott inom sina egna linjer och ytor,
blickande in mot sina egna hemliga
vibrationer, utan subjektiva författarkommentarer,
utan utåtriktade mänskliga perspektiv. För
Enckell, däremot, blir ting och landskap
”objektiva korrelat” på vilka han avlastar sig
själv; de får liv av hans liv, besjälas av hans
känsla, gestaltas av hans grubbel. Rilkes dikt
”Das Karussell, Jardin du Luxembourg”,
beskriver minutiöst karusellens cirklande hästar
och lejon och elefanter och barnens ritt på dem,
utan vädjan åt något håll — blott ögat är
verksamt. Rabbe Enckells dikt
”Luxembourgpar-ken” lyder:
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
