Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Hur mycket bars ej opp
i hägnet av bladrosetter
under mörka kastanjer,
av solfjädersskuggornas smekning
utmed susande trädpelarrader
där mänskorna korsade dagen
såsom lekande barn och fåglar —
Här i minnet bevara,
växla mynt med det en gång gångna
och låta allts gångbarhet löpa
som välvande väg genom åren
med giltighetstid för var ängslan,
vart hopp och var fruktan —
Här är parken inte framför allt sedd men
upplevd: som genomvävd av förbiskyndande
mänskoöden, medlevande, konkretiserande
skaldens livsstämning.
Vid läsningen av ”Sett och återbördat”
erinras man ständigt om en av de finaste av de
ofta skarpsinniga, alltid spännande, nån gång
diskutabla essäerna i ”Relation i det
personliga”: ”Det uteslutna motivet” (1948). Den
behandlar improduktivitetsproblemet, det alltid
lurande aktuella, tabuartat förtigna. Med
besin-ningsfulla rörelser vänder Enckell ut och in på
det; genom att erkänna det och söka fram dess
orsaker vänder han det i styrka:
produktivitetens komplement och näring, bundsförvant i
stället för fiende -—• tigandet och talandet blir
parhästar, och vilken man för tillfället väljer att
rida på spelar föga roll. Så upplevt blir tigandet
”fyllt av innehåll och explosivitet” och ”det
följer en i själva talet, det andra ohörbara
temat i fugan”. Enckells dikter är fulla av
tystnad, de står på gränsen till tystnad, de kan
skymta förbi som en snabb doft eller bara
minnet av en doft, ett ljudlöst rop som krusar
tyst-nadsytan, spåren efter en svalas flykt.
En stjärnas glimmerglimt
mjukt som en hälsning —
vad lycka: ingen spegling möter
i djupa land
vad lycka: vågen stannar
i sitt hav
med armar blinda —
De bor i sin egen starka, lugna andhämtning,
i sin svårvunna harmoni, i sin amfora-stränga
form, absoluta och oberörda (som Sibelius’
sjunde symfoni); och genom deras vila blåser
”en lyckostorm så hägringsljus”. Där finns
underbara uttryck för sent och rent mognad
lyckokänsla; inte ett nu-rus men hela tillvaron
bruten genom kärleksupplevelsens prisma in
mot en punkt där förlorat och äntligen vunnet,
jord och längtan, gräs och grubbel, lycklig
vind och smärtsamt leende smälter samman i
jublande enhet.
o platan stympad: torso av älskande
o drömt: danaidernas skri av lycka
när allt vad de förgäves burit blommar
o järnek bronserad som en barbar
och Aeneas väg till dödsriket
borta alla hinder
utväxlade alla möjligheter
-— dock jag vet ej —
Älskade: ett bottenlöst ord
på en vägkant
i solen —
Till dessa nyckfulla och ofullständiga
anknytningar mellan Enckellsk teori och praktik
är blott att foga att diktsamlingen dessutom
innehåller ett satyrspel, ”Filemon och Baucis”,
av doftstark sinnlig must, ett burleskt frodigt
satyrleende som åter accentuerar Enckells sant
klassiska sinnelag samt en avdelning
aforismer : ett subtilt facit av hans erfarenheter som
mänska/konstnär, vars kärna är en amoralism
som djupast inne är moralism — den vidaste
och strängast nyanserade.
Matts Rying
KATEDRAL
Arnold Ljungdal: Katedral. Dikter.
Norstedts 1950. 6: 75.
Arnold Ljungdals nya diktsamling
”Katedral” är hans magistralaste, allvarligaste och
tyngst vägande. Efter ett kortare eldtema med
ganska glesa lågor, där poeten kanske brinner
utan att bränna någon, kommer några av
samlingens största och egendomligaste dikter, där
lågorna envist flammar kring det underliga
temat den korsfäste. Det är lätt att se att dessa
dikter är upprörda och engagerade, hetsiga och
kallblodiga, sublima och blasfemiska. Om man
känner sig främmande inför motivet — och
hur svårt skulle det inte vara att erkänna en så
avgrundsdj up blamage — söker man förtvivlat
efter en ledtråd och kan kanske finna den. Om
man känner sig hemvan inför motivet — och
hur lätt vore det inte att så djupt missförstå sig
själv ■—• kan man nog aldrig finna den. Den
märkliga dikt som heter ”Kristus i dödsriket”
skildrar med sublim säkerhet och en
kontur-skärpa som för Mantegna i tankarna en värld
av ”förvridna känslors ödsliga klippstup och
grå stalaktiter: kärlek som stelnat och längtan
som trampats i gruset”. Liksom i Dantes
Inferno tillropas den dröjande främlingen en
varning, men den dröjande främlingen är alltså
Kristus och varningen har en egenartad
inne
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
