Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
börd: du kommer att rygga tillbaka för den
hatets eldpust som slår emot dig ”från själar
som brinner av samma oändliga låga som
skapat din kärleks himmel”, en låga och en eld som
förtär sig själv! Om man inte misstar sig
alldeles får man räkna med en djup ambiguitet
både i innebörden av ordet kärlek och i
gestalten Kristus. Är det kärleken till Gud, den
religiösa lidelsen eller vilken vanvettig metafysisk
extas som helst skalden här avser? Är det den
övermäktigt hotade drömmen om
människornas sociala och politiska gemenskap ? Och vem
är Kristus -— den korsfäste, de förrådda
idealen, människoanden eller kanske diktaren
själv? Skalden har inte frestats att förfalla till
en av poesiens förmodade dödssynder: den
tankemässiga entydigheten. Han lämnar
graven öppen för uttolkarnas energi och fortsätter.
Det finns en ”skamsen frestelse bak dödens
gräns”: att undgå sin egen eviga eld och söka
en fegare och svalare intighet, den andra
döden:
Så tag min hand och följ mig hit till randen
och känn bak kvalens brinnande extas
hur ljuvt, hur fegt: att under denna höga
och stränga stjärnbild tyst få vada ut
i nattens svala ström, i ursprungsflödet,
att föras bort av draget, sköljas ned
i glömskans hav som släcker alla plågor
och domna, sjunka, sova evigt
och inte känna smärta mer, blott djup
oändlig frid som ingenting kan störa.
Att sviken svika livets sista hopp
och bli till ett med tystnaden och mörkret.
Först när du så på salig svindel raglat
i intets avgrundsskap, den andra döden,
då är du en av oss och du skall stiga
till jorden, till din ljusa himmelsfärd!
Dubbeltydigheten är här, förefaller det,
utsträckt till själva stämningen, tonen i dikten,
som är på en gång hänryckt triumferande och
bittert smärtsam, anklagande ironisk och
and-aktsfullt högtidlig. ”Den ljusa himmelsfärden”
sker inte från dystra jorden, den sker från de
förbrända idealens, de självförtärande
illu-sionsextasernas förstenade dödsrike till jorden,
en gång av någon kallad ”människornas hem”.
Denna antydan till tolkning borde kanske
förses med starka reservationer men den får ett
(åtminstone skenbart) stöd i dikten ”Liten
pas-sionssvit” där det heter om den korsfäste att en
okänd med sin ”barmhärtighets lansstöt”
räddat hans själ ”tillbaka till jorden ur kärlekens
förstenade dödsrike”. Om olika möjligheter att
reagera inför eldtemat, inför idealers nederlag
och kärleks förstening, inför korsfästelsens
dubbla innebörd av lidande och död och
upp
ståndelse och liv, handlar dikterna ”Eftermäle
I och II”. I den första satiriseras med den
perfekta och lågmälta intellektuella grymhet, som
annars endast Karl Vennberg kan utöva, dessa
som utan svårighet finner sig tillrätta — de
trogna anhängarna som efter påfrestningarna
vid scenen på Golgata ”måste slinka in på en
bar”, få ”några timmars välbehövlig sömn i
ett glädjehus i närheten” för att dagen efter
samlas till ”en enkel minnestillställning vid den
tomma graven”. Det andra eftermälet är den
bittra och smärtsamt vemodiga
andhämtningen, som i sig kanske också innefattar en
egendomlig, förvånad känsla av frihet:
Här stod hans kors. Här räckte knekten svampen
med ättika. Här brast hans hjärtas dröm.
Hur underligt — och jag skall se mig om
och kunna le på nytt mot vårens grönska
och glädja mig åt barnens lek i sanden
och värmas av en okänds ögonkast.
De här nämnda dikterna är i anmälarens
tycke de mest betydande i ”Katedral”, de mest
spänningsfyllda, i viss mening de dunklaste och
mest eggande och kanske i grunden de mest
personliga. Men diktsamlingen är även som
helhet fint och omsorgsfullt byggd och har en
enhetlig ton. Även en ytligt sett mera
tradio-nellt formad dikt som ”Dunkel besökare”, som
behandlar ett erotiskt eldtema, har en intensitet
och en lugn kraft som gör dess centrala
placering berättigad. Arnold Ljungdals intresse för
myterna ger honom tillfälle att mångtydigt
förkläda en stor del av dikterna och maskera deras
prägel av sökandedikter —- sökandet efter den
essentiella drömmen om människoödet,
män-niskomålet. Katedralen är hos honom
symbolbegreppet för dessa outsläckligt törstande
drömmar. Det är inte utan mening hans
imponerande bok har fått sitt namn. Det finns inget
insmickrande och inget lättköpt i ”Katedral”.
Den har verkligen rymd. ÄKE Janzon
EN ÅTERBLICK
Ivar Conradson : Dikter ur de tre samlingarna.
Wahlström & Widstrand 1950. 5: 75.
Ivar Conradson upphörde med lyriken
ungefär vid samma tid som Ekelund och även om
de båda skalderna är fullkomligt
inkommensurabla i allt annat lär det nog ha skett av samma
orsaker: inre tvång att söka sig andra vägar och
otillfredsställdhet med lyriken som medium
därför att den i alltför hög grad frestade på
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
