Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
deras respektive anlag för sårbarhet och
överkänslighet. Men de strängare stj ärnor de sedan
valde att ställa sig under torde ha varit så olika
som gärna är möjligt.
De tre conradsonska samlingarna kom 1906
och 07, ett fjärde manuskript lär ha förstörts.
De fick inte något helt ogynnsamt mottagande
men de kåserades också ner. När författaren
nu förmått sig att göra ett urval ur dem ter det
sig på många sätt helt annorlunda. Ett fåtal
dikter har lämnats i sitt ursprungliga skick, de
flesta har mer eller mindre radikalt omarbetats
och dessutom är sovringen närmast spartansk
— urvalet omfattar föga mer än en femtedel av
det ursprungliga materialet. De principer efter
vilka författaren gått utlägger han i en på
många sätt kuriös, liksom tvekande och
stammande efterskrift som man både förstår och
inte förstår. Ä ena sidan är det säkert inte lätt
att sovra och göra om efter 43 år, å andra sidan
har alltför många verkligt vackra och
karakteristiska dikter fått falla för självkritiken — eller
för vissa livsåskådningsaspekter. Den
intresserade gör därför klokt i att ta del av såväl
urvalet som originalen. Inte minst därför att det
conradsonska registret i själva verket är rikare
i dem.
Att Conradson göres rättvisa är inte för
tidigt: han tillhör ett redan klassiskt skede i
svensk dikt. Det är det ofta fördrömda, veka och
svärmiska sekelskiftet, det som liksom kom bort
i skuggan av alla de stortaligt ”svenska”
90-tals-attityderna men som i själva verket
representerar en långt djupare och mer universellt
europeisk strömning med utlöpare ända upp i
Norden: Obstfelder i Norge, danska och skånska
landskapsdiktare, Bang, delvis Ekelund och
många fler. Man får inte heller glömma
Sveriges enligt Ellen Key ”modernaste diktare”,
Almquist. I själva verket är det denna
strömning — man må kalla den symbolistisk eller
vad man vill — som sedan hundra år och mer
gått fram som en underström för att i vår tid
bryta i öppen dag hos de unga. Ivar Conradson
kan möjligtvis förefalla dessa sena tiders
ångestridna poeter väl vek men han är absolut
musikalisk och absolut egenartad:
Mörk fladdrar luften i sensommarkvällen
träden viska sin oro
Stundom av månljus vitt
vägen framför mig blir blek,
blek den sträcker under den fladdrande skyn
Hur tjusar mig icke o afton din vindångest mörk!
Hur är ej din rymd du vindomjagade jord
för mitt hjärta att sjunga i
sj unga den ymnigt sköna
sången
sången om hjärtats röda begär!
Gunnar Ekelöf
SPECIALISTER
Rut Hillarp : Båge av väntan. Dikter.
Bonniers 1950. 4: 75.
Viola Renvall: Möte med tystnaden.
Holger Schildts 1950.
Lars Englund: Svala. Lyrik.
LT:s förlag 1950. 5:—.
Skall man specialisera sig i denna sinnrika
värld som erbjuder så många lätt förspillda
möjligheter till saligheter och fördärv, så
varför inte välja kärleken till specialitet? Rut
Hillarp har gjort det, hon ägnar temat sitt
oavlåtliga intresse, avvinner det sällsamheter —
”Utan några nämnvärda smärtor födde jag
sedan fyra barn” — registrerar vibrationerna,
döper sig ständigt i solens brunn — ”Svalka
söker jag, inte lust” — lyssnar till händers
ekon, drömmer om fingertoppar, spänner
bågar av väntan och spinner egendomligt
genombrutna nät av ord. Att med kalla termer
bombardera dessa glittrande spindelnät är nästan
lika olämpligt som att salta och peppra på
vidöppna tulpaner, lika ogörligt som att söka bota
stammande med katarakter av kanslispråk, lika
grymt som att ta ett passfoto av en skälvning,
en rysning i en morgonrodnad utan hemort.
Skall man ändå tala, ändå på yrkets hårda
vägnar tala, efter att ha artigt bugat för en
blandad taroklek (innehåller ryttarfigurer i
rang mellan dam och knekt) av starkt
psykologiska sanningar — ”Alla bedrog jag med mig
själv”, ”Din själ begär jag under hudens
frossa” — och med upprörd glädje ha bevittnat
suggestiva surrealismer ”i en främmande stad
där alla klockor går fem minuter efter
varandra” ... må man till slut ta det djärva
språnget och stillsamt brista ut i lågmäld
vildhet : Eftersom hennes poemer ibland blir
virvlande kristaller —• varför inte ytterligare och
hårdare slipa dem till rubiner för att de till sist
skall kunna nå en tänkbar värdighet av evigt
lysande petrifikat. För att lättare bevara
glödande minnen, för att svalka de seende, för att
skärpa en fladdrande vitterhet...
Från Rut Hillarps ”Båge av väntan” till
Viola Renvalls ”Möte med tystnaden” är ste-
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
